Aftonbladet – 21 juli 1873, sida 2

STOCKHOLM den 21 Juli. Svenska Nordpolsexpeditionen. Man har benäget gifvit oss del af nedanstående bref från en af deltagarne i den svenska nordpolsexpeditionen, hvilket meddelar en mängd nya och intressanta detaljer rörande expeditionens öfvervintring å Spetsbergen. Brefvet har följande lydelse: Broder! I tanke att du och öfriga kamrater med intresse följt oss på vår färd mot norden, sänder jag dig dessa rader, som jag hoppas skola intressera er, äfven om min stilistiska förmåga är något klen, och jag ej kan vara hvad man kallar intressant och underhållande. Genom de knapphändiga un derrättelser, som hemkommit, dels genom kortare bref från en och annan deltagare dels genom norska fångstmän ha ni fått föga id6 om huru vi haft det häruppe vid 80:de breddgraden. Vi ha nu öfverstätt det värsta, den arktiska vintern med alla dess faror och obehag, och sommaren tyckes nu vilja inträda, fastän långsamt. Vär vik är ännu belagd med ett istäcke af från en till flera (6—7) fots tjocklek sträckande sig 3 —4 eng. mil åt sjön, men derutanför synes öppet haf så långt ögat når. Den 6 Juni ankom till iskanten den första fångstmannen för året, slupen Solide från Hammerfest, skepparen Gunnarson, och den 7 på af tonen tvenne andra fångstjakter från Tromsö, genom hvilka vi erhöllo en del bref och tidningar samt underrättelser om hvarjehanda och en del proviantartiklar från expeditionens ombud i Tromsö, Sagförer Ebeltolft, som på alla sätt gått expeditionen tillhanda och ej sparat hvarken tid eller möda för att vara oss till all möjlig nytta. Vi se nu af de ankomna tidningar, som goda vänner sändt oss, att man hemma till en början varit på det högsta bekymrad för oss, såsom naturligt skulle vara, och att flera försök gjorts att understödja de infrusna, men misslyckats; att sinnena genom de hemkommande fångstmännen slutligen lugnats och genom vissa tidningsartiklar underrättats att vi skulle reda oss mycket godt. Detta sista uttryck var nog på sin tid ganska välbetänkt, men torde komma sanningen något närmare, om man borttager den adverbiala förstärkningen myc: ket. Vi för vår del ha hela långa ti den väntat på att hafvet skulle öppna sig och seglare visa sig vid horisonten, och då detta i sista dagarne af Maj och första dagarne af denna månad inträffade, har väl knappast en timme gått förbi, utan att en eller flere kikare riktats åt sjön för att upptäcka någon seglare eller ångbåt, som skulle komma oss till bistånd med proviant och förfriskningar, som äro så väl behöfliga efter en öfverstånden arktisk vinter. Men huru snopna och långnästa blefvo vi icke, då vi fingo underrättelser sådana som att vi reda oss mycket godt, att tiden ännu ej ansetts vara inne för någon understödsexpedition, att vi ha fullt upp af allting etc. I det följande skall jag nu söka så mycket som möjligt fritt från subjektiv uppfattning framställa förhållandena och mä sedan hvar och en döma, om vi ej hade skäl att blifva snopna, ja t. o. m. såsom en och annan, förargade. Som bekant blefvo Gladan och Onkel Adam instängda här den 16 Sept. af snöstorm och drif-is. I en tidning står af en fångstman uppgifvet, att orsaken dertill varit den att herrarne på Polhem ej hade sina bref i ordning. Detta är ett fullkomligt misstag. Gladan, d. v. s. dess besättning, arbetadeännu på natten till söndagen den 15 Sept. för att fylla vatten, och var fartyget sålunda ej segelklart, Onkel Adam var, såsom jag tror, klar, men det var önskvärdt at den inväntade Gladan för att bispringa med nödig bogseringshjelp. På söndagen var vädret icke särdeles gynsamt med temligen skarp motvind, och dessutom kunde folket behöfva någon hvila, hvarföre afresan uppsköts till följande dag; men då växte på natten blåsten till storm med snö, och isen började sätta in och instängde snart alla tre fartygen och fyllde hafvet utanför så långt man kunde se. Samma dag på aftonen fingo vi äfven underrättelse om renarnes försvinnande, ett bekräftande af den gamla satsen: en olycka kommer icke ensam. Emellertid var det ej värdt att fälla modet. Det hade arbetats af alla krafter gedan vår ankomst till Mosselbay och hvarken söndagar eller andra fritider sparades, så att man hade ingenting att förebrå sig. Också finner man fråa den 3 till den 14 Sept. tvenne fullastade fartyg helt och hället lossade och barlastade, huset till hälften uppfördt och flere observatorier fallbordade af en arbetande styrka af några och 30 man. Kan man på den korta tiden fordra mer? Till och med på söndagseftermiddagen den 16 voro både Polhems och Gladans folk i land och arbetade på huset. Sannt är att bref skrefs ännu på söndagen, men hvarför skulle man ej göra det, då fartygen ej voro bestämda att afgå förr än dagen derpå. Dessutom väntade man sig ej att wintarn oh tidiet skulla höria Fartve hade