Aftonbladet – 18 juli 1873, sida 3

för gkulle jag anse mig ega rätt att döms dem, jag som ända tills nyss har tillbedit densamme Gud? Jag, däre, som inte för stått att haus rätta nämn är Kärleken! Också jag har funnit detsamma under i desga sista dagar. Det är mera skam för mig än för er att inte jag har förstätt de:tå förut.s Det är väl för oss båda, sir, att vi nu förstå det; ty trodde vi något annat nu, än att han är fullkomlig kärlek, bur skulle vi dö en natt som denna kunna se oss hör omkring utan att förtvifla? Amen! svarade Frank. Säledes hade dö pestejnkdomon för dessa tvenne ädla själar kunnat yppa att Gud är Kärleken! : De gingo in och uppför treppaia tjll Willis, Innerligt ömt, men. utan tecken till häf tig sorg, lutade sig Grace ned till sin gamle vän, Hon grät icke alls, under det hon, som en qviuna anstår, först ordnade hans bufvodkudde och lakan, kysste hans panna och derefter föll på knä. SÅ togo de tre nattvarden. Skicka ej utmig, hviskade Tom, Detta är väl inte en sak som angår mig egent ligen, men ni äro goda menniskor och — och jag tycker att jag gerna skulle stanns inne. Tom stannade således, och hvilka tankaz rörde sig i hans själ, det kunna vi natur ligtvis icke veta, Frank förde kalken till den döendes läp par; de öppnades, smakade, tillslötog — — den undra käken föll ned. Han har slutat, sade Grace stilla. Frank höll upp, gripen af bestörtning, Fortfar, gir, sade hon sakta. Han för nimmer det klarare nu än förnt Vid de: