Aftonbladet – 18 juli 1873, sida 2

för landet. Regeringen försöker att kon-s iskera våra rättighetor, men landet skallls snart erfara att kampregeringen. önskar iw ordning och vill till fördel för sig sjölf upprätta ett välfärdsutskott, (Skratt från högern och bifallsyttringar från andra delar af församlingen.) Deputeraden Joubert uppträdde mot Arago, hvilken, förklarade han, icke försvarade tribunens frihet utan balkongens. (En sllusion på ett tal, som Gambetta höll under sin po litiska rundresa förlidet år.) Joubert förklarade, att regeringen förtjenade ett nytt uttryck af förtroende från församlingen, derför att hon tagit initiativet till det lagför slag, som vore uader diskussion, enär ett nytt fälttåg nu blifvit organiseradt mot församlingen. (Baller.) Gambetta genmälde Joaderts allusion om balkongens frihet, hvilken han förklarade vara lika nödvändig som tribunens. Han tillade: Våra rimowständare beundrade fordom den debattens frihet, som existerar i England, och rådde Frankrike att tillegna sig de konstitutionella fribeter, sora besittas af engelska nationen, och likväl är den lägsta klassen i England vida eländigare än arbotsklassen i Frankrike. Vära motståndare anbefalde samma agitationssystem, som tillämpades af Cobåen och Bright (deputeraden Maille afbröt här talaren med den förklaring, att engelska agitatorer aldrig angrepo drottvingens myndighet). Gambetta uppmanade sin opponent att läsa redogörelserna för de mesetings, som hållas i England, hvilka visa att den anglosachsiska: racen är i stånd till den högsta grad af upphetsning. Han påminde församlingen, att de nuvarande raakthafvarne i Frankrike ofta skriftligen lofordat britiska plägseder och att en orleansk prins offentliggjort en arthandling om de engelska arbetsklasserna. Balkongons frihet är likbetydande med den offentliga diskussionen i Kogland, der enj intelligent aristokrati uppmuntrade till offentliga meetngs, emedan den visste att diskussionen var det enda medlet att upplysa och leda demokratien. Den offentliga församlingsrättigheten och den obetingade propagandafriheten vore nödvändiga för att höja de franskademokraterna ochupplysamassorna. Gambetta slöt sitt tal sålunda: Den offentliga debatten är lika helig som tribunens frihet. Om I viljen försöka att skymfa friheten, sä erinren eder, att händer starkare än edra blifvit krossade vid försöket. (Högljudda bifallsrop från venstern.) Eraoul förklarade, at: förslaget icke ville att permanenta utskottet skulle bemyndigas att ställa under åtal deputerade, utan endagt tidningar skyldiga till förolämpningar mot församlingen. (Buller.) Ernoul tillbakavisade Aragos pästående, att regeringen sökte organisera ett välfärdsutskott och, genmälande Gambetta, sade justitieministern, att friheten vore fruktgifvande i England, emedan detta stora folk företod att respektera lagen och emedan statsmyndigheten icke bekämpades, Republikanerne borde vara angelägna om att försvara församlingens rättigheter, (En röst från venster: Först landets rättigheter!s) Ernoul tillade: — Lätom oss vörda lagen; brottsliga tidningsskrifyare skola dömas afjuryer Jaf landsmän. Allt hvad vi önska är, att icke förolämpningar mot församlingen må Ibli ostraffade. (Bifallsrop från högern.) Deputeraden Pressens6 satte sig emotatt lagförslaget skulio erhålla skyndsam behandling, och sade att majoritetens politik lutmärkte sig för dubbelbet. (Högljudt buller loch protester, under hvilka Buffet uppmanar Pressenså ett förklara sin mening.) I Pressenså förklarade, att han icke ville nedsätta sina kollegers afsigter, men ministern Iskymfade friheten med det nu framstälda lagförslaget. Depeyre, medlem af högern, förklarade latt lagen förbjöde åtal mot en smädeskrift, lom den smädade personen icke sjelf väckte åtalet. Under högljadt larm talade Depeyre Jom den nördnad, det engelska folket visade ) drottningen och beskylde medlemm arineif I venstern att företaga ett korståg mot Jalla de grundsatser, som utgöra en grundI val för sambället. Det uppträde. som nu följde, är omöjligt att beskrifyå. Under det medlemmarne af Thögern ureinnigt hurrade protesterade ven stern på det mest våldsamma sätt. Åtskillliga medlemmar, särskildt hrr Laserve och I Langlois, utmärkts sig genom det raseri, I hvarmed de slogo omkring sig med sina koutna näfrvar och genom det häftiga sätt, hvarpå de aposteoferade talarne. Ett oafbrutet tjut hördes från alla delar af församHHingen. Buffet talade några ord för att lugna den :lupprörda stämningen. Hr Depeyre fortsatte sitt tal, erinrade församlingen om de ;langrepp, för hvilka hon varit föremäl ä ti Gambettas sida och påstod, att de afbrott, ;lsom nu egde rum, voro: ett bevis på, att -I deras motståndare voro färdige att äter I börja sina anfall. Under förnyade utrop tlfrån venstern slutade han med att säga, hk 1 2 mm — RE MS CM 0. kt i åt a att församlingen representerade samhällets verkliga grundval inom landet. Diskusgsionens afslutande yrkades. Det bekämpades af hr Brisson, men en stor mar joritet instämde i yrkandet. Förslaget om skyndgsam behandling antogs, En ny debatt uppstod angående frågan, huruvida förslaget skulle hänskjutas till samma utskott. som blifvit tillsatt för att pröfva hr Paris förslag om en ajournering. Hr Brisson besteg tribunen, men justitieministern Ernoul förklarade, att regeringen icke yrkade på att förslaget skall hänskjutas till samma utskott. Brisson ropade med mycken caergi: I viljen qväfva debatten. Buffet tillkännagaf, att förslaget skulle hänskjutas till II byråerna. Derefter uppläste han em anhällan om att få interpellera regeringen angå-lende hennes inrikespolitik. Denaa anhållan ,I var undertecknad af hrr Leroyer, Grevy och To EE St STERN