Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 3

och Frank blifvit allena, jag ville bara säga ett enda ord, som ni nog skall förlåta en gammal sjöman. Gubben öuskade göra sitt vanliga helsningssätt, men den af krampen hopdragna handen vägrade att lyda hans vilja. Hvad är det? Var inte för sträng emot folket, sir, folket här i köpingen. De äro redliga, godhjertade menniskor, med alla sina synder, om ni bara tager dem sådana de äro och besinnar att de inte fått lära sig bättre. Willie! Willis! tala ej härom, Jag hoppas att härefter bli en förståndigare man. Aberalivas lugn skall jag i alla händelser ej länge störa. S BSir, säg inte så; just nu har ni vunnit deras hjertan, 2Jag? Ja, ni, sir. De bafva ändtligen, lofvad vare Gud, funnit hurudan ni är. Jag har alltid vetat och sagt det. Under denna svåra vecka ha de lärt känna er och här finns väl knappt en man, som enligt hvad jag tror, ej vore färdig att gifva sitt lif för er. Detta tillkännagifvande gjorde Frank nästan bestört: O, huru blind jag har varit! tänkte han. Huru jag har ödit bort tiden med att läsa lagen för dessa menniskor, inbillande mig vara ofelbar! — liksom Gud ej stod dem lika nära som mig! Huru jag i min grymma sjelfklokhet har sårat deras små fördomar, deras oskadliga vidskepelser! Han knäböjde vid den gamles säng och bad för honom och för sig sjelf. Skulle det göra er mycket besvär, sir? sade Willis slutligen. Jag ville gerna taga nattvarden innan jag skiljes hädan. Ja, naturligtvis. Hvem skall jag tillkalla?a :