Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 3

Den ädle, gamle mannen! Alla har han omsorg för; blott inte för sig sjelf. De gingo in. Det var en af dessa sällsynta kasus, då farsotens gift angriper sjelfva lifvetå medelpunkt öch genom ett dödande slag räddar den sjuke för qvalfulla, nthållande marter. Den gamle låg förlamad, utan puls och lifsvärme, men sansad och lugn. Tom såg på honom, gjorde frågor, skakade på hufvudet och tillsade genast om ett varmt, salt bad. Värme måste vi skaffa oss; — allt möjligt för att kålla ljuset vid lif. Hvarför så, sir? sade Willis. Ljuset har fladdrat med osäker låga redan mänget år. Hvarför inte låta det stilla slockna efter de sjuttio åren? NI är ju viss på, att mitt barn inte vet något? De satte honom i badet och han återvann deraf någon lifsvärme. Jag kommer inte att lefva, sade han sedan; hvarför öda bort tiden på mig, mina herrar? Jag har blifvit kallad medan jag gjort min pligt, såsom jag alltid önskat. Och jag har fått lefva länge nog, för att äfven se mitt kära barn göra sin pligt, såsom jag visste att kon skulle, då Herrens bud kom. Jag har — men säg henne ingenting; hon har sorger nog förat; somliga, hvilka ni en.dag skall få veta... Ni bör ej tala, varnade Tom, som gissade hans mening och önskade undvika ämnet. Jag måste tala, sir; jag har ingen tid att förlora. Om ni-nu ville gå och tillse dena stackars Heales och sedan komma åter: Jag skulle vilja säga ett par erd till pastorn. Hundra, om ni så vill, svarade Frank. Se nu, sir, började Willis, gedam han