Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 2

vändas säsom tecken för ädljudet och särskildt gäller detta i de nu följande bibelsfversättningarna. Förgäfves söker Swedberg, denna gång vilseledd af en fullkomligt misslyckad teori, häjda det altmer all männa bruket af ä. På 1700-talet finner man äter en mängd ord tecknade med ä, som pu oriktigt tecknas med e. Så skref Dalin: then swänske Argus; så skrefvo af Botin och mänga andra hjälpa, stjärna 0. 8. v.; så är teckningen där, människa, präst ytterst allmän och begagnas till och med af sådane författare som en Kellgren, en Thörild m.fl. Men ännu en gång och, som man har skäl att boppas, för sista gången skulle det för äljudet i vår skrift oriktiga och olämpliga e tecknet komma till heders. Tyvärr är det Svenska akademien, som måste bära skulden härför. I följd af en på den tiden visserligen ursäktlig obekantskap med språkets historia och lagar samtaf missförstånd om skriftens uppgift trodde akademien tecknet e för kort äljud och äfven i vissa fall för långt ä-ljud vara det riktiga. Men då bruket icke öfverensstämmer härmed, förklarar akademien, att man i de många fall, där bruket vacklar, måste stadga efter godtfinnande (!) ett visst antal ord till bibehållande af stafsättet med e. På dessa och andra lika lösliga och orimliga grunder stadgades eller återinfördes nu i spräket sådana oförnuftiga och oriktiga beteckningar som der, jern, hjelte, heller, embete och mångfaldiga dylika, Man måste på det djapaste beklaga detta olyckliga företag af Svenska akademien att åter föra den på rätt väg stadda utvecklingen till en förfluten tids regellöshet och — tyskeri. Men det oförnuftigas, det oriktigas seger öfver det rätta kan icke blifva varaktig, utan måste förr eller senare framkalla en reaktion. Liksom det gick förra gången, då e otillbörligen utträngde ä, så äfven nu. Redan före de sieta årens rörelser har nämligen ä-tecknet åter börjat tränga in i flere af Svenska akademien utdömda fall; så i jämn, järn, jätte, dvärg, tvärt m. fil. Af denna historik framgår nu den lärdom, vi ofvan antydt, nämligen, att vårt skriftspråk icke kan undvara tecknet ä samt, då det fått sundt oeh fritt utveckla sig, ostördt af främmande inflytande eller konstlade teorier, visat stor benägenhet för ett vidsträkt bruk af ä-tecknet för ä-ljudet, samt att, efter ett öfverdrifvet bruk af tecknet e för ä-ljudet, återinförandet af ett allmännare bruk af det riktiga tecknet ä har de största utsigter att vinna framgång. Mötets ifrågavarande förslag om utvidgande af området för tecknet ä anse vi därför vara synnerligen lyckligt såsom anslutande sig till en redan pågående och med svenska skriftspråkets väsen fullt öfverensstämmanpde utveckling. I främsta rummet har man tänkt på de fall, der e har hvarken fonetisk eller etymologisk grunds. Det kunde möjligen synas, som man här gjorde sig skyldig till en motsägelse, då man, efter att hafva så uttryckligen förklarat skriften ej böra taga hänsyn till härlednigger, nu likväl åberopar denna. Men, låtom oss se till, hvad de ofvan anförda orden i själfva verket innebära. De säga, att en beteckning, som icke öfverensstämmer med det nuvarande uttalet och icke häller med förflutna tiders uttal — ty härledningen afses här endast för så vidt den upplyser härom — och gom sålunda ej eger någon förnuftig grand, bör i främsta rummet utdömas. Det är, som en hvar lätt finner, fullkomligt berättigadt att vid den ljudenliga grundsatsens gradvisa tillämpning i främsta rummet taga hänsyn till dylika fall, der det nuvarande skrifsättets orimlighet -mest måste springa i ögonen och där således en förändring bör kunna lättast genomföras; men däremot mer varsamt gå till väga vid förändring af ett skrifsätt, som visserlisen. saknar grund i det nuvarande uttalet, men dock en gång varit berättigadt såsom återgifvande ett fordom befintligt uttal. Under det förra fallet hära sådana nu föreslagna förändringar som t. ex. där, gärna, bägge, häller, mäja, människa, växa, älf, imbete, samt alla ord på -jä-, såsom fjärde, stjärna, sjätte, tjänst. I alla dessa ord är teckningen med e alldeles oförsvarlig, ty den strider mot såväl det nuvarande som mot äldre tiders uttal. Om detta senare upply: Ber oss ordens härledning, som visar, att i dem alla ä enligt vissa, för språkkunnige välbekanta, svenska ljudlagar redan i äldre tider uppstått ur ett a1). Det är sålunda samma skäl till teckningen med ä här, som i händer, välja m. I. — I omkring 40 ord, der tecknet e visserligen angitver det älsta uttalet, men ljudet ä au afgjordt höres, föreslår vidare Hazelius utbyte af skriften e mot ä. De fleste af dessa ord äro redan vacklande till sin beteckning, och man kan vara fullt öfvertygad om, att denna ej stadras, förr än ljudet får ut sin rätt. Sådana ord äro evärdlig, pärla, särdeles, dvärg, hälsa, OR tvänne, prässa, tvärt, tämligen, ämbar mn. fl. Den mest gängse och så att säga mest populära invändningen mot skrifningen med i i sådana ord, som de ofvan anförda, är att icke något ä-ljud här höres; och så pläsar man för att bevisa detta bräka till med let allra bredaste däljud, man kan fram: bringa, och sen triumferande säga: så där skulle det ordet låta, om det vore ä-ljud i det. Med anledning häraf vilja vi påpeka, att letta mest öppna eller så att säga bräkande i-ljud knappast kan anses tillhöra rikespråket, ehuru väl det i stockholmskan och undra dialekter förekommer i synnerhet såsom långt framför r. I andra trakters billade tal saknas alldeles detta breda ä-ljud, nen icke saknas därför där hela äljudet. Det är därför alldeles oriktigt att taga letta breda ljud, som blott tillhör vissa trakjer och vissa lägen, som norm för ä-ljudet. Förhållandet är, att äljudet i svenskan, iksom alla våra vokalljud, har flere skiftvingar från ett mera slutet till ett mera ;ppet ljud, hvilka alla måste i skriften återsifvas med tecknet för det hufvudljud, hvarvt de utgöra variationer, emedan skriften ej rärna kan återgifva alla ljudens fina skiftninrar. Det är därför nödvändigt att återgifva le, enligt alla våra i språkfrågor förfarne örfattares — från J. E. Rydqvist till våra ättre grammatici — utsago till hutvudljudet ; hörande, ehuru väl något skiftande vokalljulen i själ, här, fält med samma tecken i, så änge man nöjer sig med ett och samma tecken ör de på samma sätt skiftande vokalljuden dö, björn, höst. Då nu emellertid det är å ytterst vanligt att af den språkligt obillade få höra, att i sådana ord, som t. ex, ält, dessa icke höres något däljud, utan ett öppet e-ljud, må vi tillse, hvad han kan 1) Det är noga att märka, att icke alla ord, hvilka enligt det hittils gällande bruker skrifvas med e, men hvilkas härledning hänvisar på ett äldre a, derför också böra förändras och skrifvas med ä. Ty härför fordras i i första rummet, att ett ä-ljud också verkligen skall höras i det nuvarande talet. Men så är ej förhållandet i sådana ord som aderton, troende, giftermål, och andra, i hvilka ett ursprungligt (.4 försvagats. till e, men inbög neg ye 2 YT FYN RA TELL