Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 2

mena härmed. Vi antaga, att man medger ett ä-ljud höras i här, själ (nämligen så uttaladt, som det bildade talet fordrar, och icke som i stockholmskan sjel 2). D5 man likväl anser vokalljudet i fält böra kallas öppet eljud, måste man tydligen mena härmed, att den ljudskiftning, som här höres, ligger närmare e-hållet än ä-hållet, hvaraf följden skulle blifva den, att tecknet e vore rättare än-tecknet ä. För att visa oriktigheten af detta påstående vilja vi jämföra orden ält, sätt, skäppa, ände och orden ett, sett, skeppa (af skepp), ende (at en), sädana de i bildadt tal lyda. Skillnaden är, som en hvar måste medgitfva, rätt betydlig; och ingen, som ej har allt för groft öra, skall neka, hvad för öfrigt ljudens fysiolcgieka frambringningssätt gör otvifvelaktigt, att vokalljudet i ätt, sätt, ehuru kort, ligger närmare till det långa ljudet i själ, här, än till det korta i ett, sett. Detta senare ljud åter är just ett öppet e-ljuda. Det länga, slutna svenska e-ljudet i en, se har här blifvit förkortadt och därför också, enligt allmän svensk vokalisk ljudlag, blifvit något mer öppet (jfr kal, kall; du, upp). För öfrigt, om ou också öppet e-ljud vore ett lämpligt namn på det ljud, som höres i ätt, hvad skulle man väl vinna därmed? Hvilken förständig menniska skulle väl vilja eller tro sig kunna upphäfva den i skrift rädande olika beteckningen af de så olika ljudande orden ett och ätt, ende och ände och många dylika? Det är lätt att fatta, hvilken stor förluat det skulle vara för värt skriftspråk, om det skulle kunna lyckas — hvilket dock dess bättre är omöjligt — ifrarne för det öppna e-ljudet atti alla de fall, där detta skulle höras, uttränga tecknet ä och i stället bringa e till uteslutande herravälde. Man skulle då återfå sådana olyckliga former från reformationstiden, som henga, setta lett (lätt) m. fl, hvilka språket redan en gång såsom onaturliga förkastat. Men kan språket icke umbära tecknet ä för i fråga varande ljud, måste man fordra, att detanvändes öfveralt, der ljudet höres. För öfrigt är det tydligt, att äfven den, som tror sig i sätt o. d. höra ett öppet eljud, måste medgifva, att detta ljud dock är olikt mot det Jjud, som höres i sett, att det därför måste vara en fördel om skriften kan utmärka de båda olika ljuden med olika tecken, att af de båda tecken-e och ä, som språket användt och fortfarande använder för det förra ljudet, ä ur denna synpunkt måste vara afgjordt bättre än e till skillnad för det med e regelbundet -betecknade och i samma: lägen förekommande ljud (jfr sätt och sett) 3), att slutligen man från ljudenlig ståndpunkt måste fordra, att det tecken, som förklaras bäst för ljudets angifvande i skrift, också användes i alla de fall, .då samma ljud höres i stället för blotti en del, och att sålunda ä bör i ifrågavarande fall uttränga e. Altså kommer iman till samma slutsats som ofvan, äfven då man utgår från det oriktiga antagandet om ett med omväxlande ; och ä i vår skrift betecknadt öppet ejud. Hvad kan vara orsaken till detta i den språkligt obildades mun så allmänna tal om öppet e-ljud? Jo, helt enkelt den omständigheten, att detta ljud så ofta betecknas med e. Ty sådan är tecknens magiska bländkraft, att man lätt af skriften låter förleda sig att tro, att i ett ord helt andra ljud höras än än de, svm verkligen finnas där. Så tror mången att i att två tljud verkligen höras, att i tjäna t och j höras o. 8. v.. Härigenom kan man ock förklara det eljest obegripliga att mängen, som i fäller, ställer, i skägg, lägga, i skälfva, hvälfva, i bränna, spänne, i käxa, i gäss medger ä-ljud höras, bestämdt påstår, att däremot öppet e-ljud höres i (vi skrifva med Svenska akademien) heller, spjell; egg, begge; sjelfva, elf; tvenne, tjenst; hexa, vexa; press, messa! Han gör här alldeles detsamma, som om han påstode, att i akt höres k-, men i magt g-ljud, att i välj hördes j-, men i sälg g-ljud, eller att i motiv hördes v-, men i knif f-ljud. Vi hafva måhända varit för utförliga vid redogörelsen för ifrågavarande förändring; men detta bar skett, dels därför, att den är den vigtigaste af alla de föreslagna, dels därför, att vi nogsamt veta, att förvirringen i den allmänna uppfattningen af eoch ä-ljuden är mycket stor och motståndet mot reformen därför på många båll starkt. At hvad vi anfört, hoppas vi, att det skall framgå, huru berättigad den här föreslagna förändringen är. Och hvad de praktiska fördelarne af den sammas antagande beträffar, behöfva vi blott erinra om de nyss anförda exemplen på likalydande ord, som, nu tecknade olika, enligt det nya förslaget skulle tecknas lika, såsom fäller — häller, själfva — hvälfva m. fl. (se ofvan!). På samma sätt här — där, värna — stjärna, värde — fjärde, väna — tjäna (rimma mot hvarandra hos Tegner), m.fl. Hvil ken svårighet de hittils gällande reglerna och undantagen rörande ä-ljudets beteckning vålla vid den första undervisningen, är allmänt bekant. Enligt det nya förslaget skola, enligt Hazelius, undantagen från regeln om ä-ljudets beteckning med ä minskas med mer än hundra! Är icke detta praktisk fördel nog? (Forts.) Rättelser till den föregående artikeln (den andra). I n:r 147, andra ere fjärde styckets andra rad står -har man på olika tider gått till väga, läs: -har man på olika trakter gått till väga. I tredie spalten. raden 31 uvpvifrån står