Aftonbladet – 17 juli 1873, sida 2

STOCKHOLM den 17 Juli. Om de nya rörelserna på den svenska rättskrifningens område. Af Fr. Lr. TIL. Vi hafva af det föregående sett, att den vetenskapliga undersökningen ovedersägligen Ädagalägger, att rättskrifningens äppgift bör vara att Båtergifva det bildade uttalet. Vi hafva också sett, att det svenska skriftspråket under sin utveckling i mänga afseenden fylt denna uppgift, men i icke så få fall ännu ej låvit uttalet få ut sin rätt. I dessa senare fall är altså det avenska skriftspråket ännu bristfälligt och ofullkomligt, Riktigare, fullkomligare skall det blifva i samma mån, dessa fall inskränkas, i samma mån altså, som det nuvarande bruket — för gå vidt ett sådant finnes — förändras i öfverensstämmelse med uttalet, där det strider mot det samma, som skrifsättet, där det nu är vacklande, stadgas i öfverensstämmelse med uttalet. De nya rörelser, som på de sista åren väckts i vårt land och hvilka åsyfta en förbättring af den svenska rättskrifningen, gå nu just 1 denna riktning, i det att de, fasthållande vid den ljudenliga grundsatsen för rättskrifningen, sträfva att genomföra förändringar i vår skrift i öfverensstämmelse med det allmänna, bildade svenska uttalet i de fall, där detta ej än lyckets göra sig gällande i skriften. För ett riktigt bedömande af dessa rörelser är det emellertid noga att märka, att det ingalunda är i blott och bart teoretiskt intresse. som dessa förändringar företagas, utan att man härvid lika mycket har för ögonen den stora praktiska vinst, de skola medföra, Det teoretiskt riktigaste blir här, som ofta, också det praktiskt bästa, enklaste och lättfattligaste. Vi hafva redan i slutet af den förra uppsatsen antydt flere af dessa stora praktiska fördelar af den ljudenliga grundsatsens allmännare tillämpning i vår skrift; och dessa skola framträda än påtagligare, då vi nu gå atti detalj redogöra för de förändringar, som den ljudenliga grundsatsens anhängare till en början vilja genomföra, Först må dock till undvikande af alt missförstånd uttryckligen framhållas, att desom i teorin hylla ljudprincipens allenaberättigande för skriften, icke därför äro skyldige att påyrka, att skriften ögonblickligen och i alla de fall, där det ännu ej skett, skall förändras enligt denna grundsats fordringar. Ett sådant yrkande skulle dels vara fullkomligt ovetenskapligt, emedan härigenom icke en sund utveckling af det historiskt gifna skulle befordras, utan den historiska utvecklingen tvärt afbrytas; dels skulle det vara i yttersta grad oklokt, emedan ett sådant sträfvande icke kunde hafva någon utsigt till framgång, utan snarare skulle motverka det ändamål man ville vinna. Historiens lärdomar gifva ock vid handen, att dylika radikala sträfvanden, försökta såväl hos oss (i synnerhet under 1700-talet) som i andra land, fullkomligt misslyckats. Det måste därför väcka hvarje sansad och insigtsfull människas bifall, att de nya rörelsernas målsmän i vårt land beslutat gå varsamt till väga vid försöken att i ljudenlig riktning utveckla och fullkomna vår skrift. En sak är att hafva en fast, bestämd grund: sats för sig uppstäld, en annan sak är att tillse, i hvad mån denna grundsats med fäst afseende på bestående förhållanden kan till. lämpas. Det slutliga målet — att en gång kunna bringa grundsatsen till fullständig tillämpning — är icke därför öfvergifvet, att man finner klokhetens och vetenskapens fordringar bjuda att icke brådstörtadt rusa fram mot det samma, utan att varsamt och eftertänksamt taga det ena steget framät efter det andra. Man finner häraf. huru fullkomligt oberättigad den så vanliga invändningen mot den nya rättskrifningsrörelsen är, att denna är så inkonsekvent. Att i teorien uppställa en enda princip såsom allena berättigad utan några inskränkningar-eller undantag, att i praktiken påyrka denna princips fullständiga tillämpning, ehuru endast steg för steg, är i sanning icke inkonsekvens. Denna beskyllning höres också endast från dem, som äro afgjorda fiender till hvarje förändring; och det är, som bekant, en gammal taktik, att söka störta en förhatlig reform genom att framställa den såsom för litet genomgripande. Det är nu naturligt, atc valet af de förändringar, som i första hand böra företagas, måste ske efter den omsorgsfullaste pröfning och noggrannaste öfvervägande af alla omständigheter. Det gäller att först och främst taga fram sådant, som redan förut börjat visa benägenhet att utveckla sig iljudenlig riktning,att på detta sätt ansluta sig till den redan pågående utvecklingen, och så möjligen äfven med varsam hand söka genomföra några fullständiga nyheter, som mera afgjordt visa den nya rörelsens riktning, men för hvilka allmänhetens sympatier böra kunna påräknas, Det måste nu vara för den nya rörelsens framgång i hög grad löftesbringande, att de förändringar, som föreslagits, just äro af nu antydda natur. Förtjänsten häraf tillkommer de svenske medlemmarne af det ofvan omtalade nordiska rättskrifningsmötet. I den Redogörelse för nordiska rättskrifningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafoingssättet jämte berättelse om mötet, som utgör andra delen af det epokgörande arbetet Om svensk rättstafning af A. Hazelius, har författaren lemnat en på talande skäl och bevis grundad framställning af de förändringar af den svenska skriften iljudenlig riktning, som af mötet ansets böra i främsta rummet komma i fråga. Det måanmärkas, att visserligen samtlige svenske mötesmedlemmar öfverenskommit om de allmänna grunderna, men att i tillämpningen på enskilda fall stor frihet lemnats mötets sekreterare, hr Hazelius, hvars redan af en annan granskare (—V— i Svensk Tidskrift) med fullt skäl lofordade sakkännedom och fina takt här gjort sig på det lyckligaste sätt gällande. Mötets ändringsförslag framställes i slutet af hr Hazelii bok, enligt öfverenskommelse : mellan mötets svenske medlemmar, i tvänne afdelningar.. De förändringar, som framställas i den första af delningen, det så kallade öfvergångsförslaget, har man ansett kunna utan synnerlig svårighet genast-tillämpas. Vi skola nu i denhär angifna ordning redogöra för dessa förslag; Till öfvergångsförslaget höra följande förändringar: Bruket af e såsom tecken för äljudet inskränkes, i synnerhet där e har hvarken fonetisk eller etymologisk grund. Snarast bör utbytas mot ä vid återgifvandet af är ljudet ljudförbindelsen Jä Grunden till