Aftonbladet – 15 juli 1873, sida 3

SATLSSEA. GURU Bref från Amerika. XXVIIL Grefve Alfred de Werner. San Francisco den 12 Juni 1873. Då jag i mitt sista bref talade om skan dinaverna i San Francisco, glömde jag all deles bort att nämna en person, som häl för en tid sedan drog allmänna uppmärk samheten till sig, och som med tillbjelp a! naturlig begåfning, djerfhet och ett god utseende spelade ett spel, som till och med amerikanarne tyckte vara något mera än smart, ett begrepp, som dock är särdeles rymligt. — Hvad jag med säkerhet vet, de är, att då jag senast var hemma i Sverige vår svenska adelskalender icke upptog bland de grefliga ätterna någon med ofvanstående nawn, och sävidt jag vet har icke heller någon grefig utnämning sedan dess skett. men lika säkert är det, att för någon tid sedan anlände till härvarande svensk-nor ska konsulat ett telegram från en jernvägstjensteman vid Union Pacific med förfrågan huruvida konsulatet vore villigt att garantera biljettkostnaden för den nyutnämnde svenske konsuln i Japan, som hade ankom: mit till Omaha och der blifvit beröfvad kappsäck, penningar och papper. Konsul Taaffe var då frånvarande på en tur till Europa, och den af hans kontorister, som hade öfverinseendet inom konsulatsafdelningen, visste till att börja med icke rätt hvad han skulle göra, men ansåg slutligen att någon svisdel bär icke kunde komma i fröga, hvarföre han telegraferade tillbaka, att den begärda garantien lemnades, och så gungade hr grefven inom kort i en at Pullmans sofkupger behagligt öfver klippbergen och Sierra Nevada, för att slutligen hamna i San Francisco. Amerikanarne äro ytterst svaga för huru personer, som äro resande, bo och den som vill draga någon fördel af dem, vare sig på ärligt eller oärligt sätt, kommer också snart under fund dermed, ty en af de första frågorna en amerikanare i slika fall gör, är vanligen: Where do you live? Grefve de Werner hade tvifvelsutan kunskap cm denna amerikanarnes svaghet, ty vid ankomsten till San Francisco tog han in på ett afstadens första hotell, Lick House, der kostnaden är 35 gulddollars om dagen, Han stannade der en eller två veckor, till dess det blef bekant för svenske värden på Grand Hötel, som räknas för stadevs förnämsta, att den svenske japanske konsult, en gretve till på köpet, bodde på något annat hotell än hans. Detta var i hans ögon en skymf mot honom, mot hans hotell, ja, mot hans nationalitet och han tog sig derföre friheten uppvakta hr grefven på Lick Honse, hemställande till honom, huruvida han icke behagade begagna Grand Hötel under den tid han lyckliggjorde San Francisco med sin närvaro. — Grefve de Werner blef natarligtvis på det angenämaste öfverraskad, att träffa en landsman och uttryckte sin djupaste ledsnad öfver att han icke förut vetat derom, då han naturligtvis genast skulle tagit in på Grand Hotel, men nu — och här följde en rörande beskrifning på bangs olycka i Omaha med reseffekter och penningar — var det naturligtvis omöjligt, då han ännu icke hade erhåliit någon remissa och till följd deraf icke nu kunde betala sin räkning på Lick House. I annat fall, behagade br grefven försäkra, skulle det varit honom kärt att genast flytta öfver till en landsman, som han ansåg det vara hvarje resande svensks pligt att protegera. Värden på Grand Hotel gaf emellertid icke den ädle grefven efter i artighet och förklarade derför, att han med nöje skulle ställa om att räkningen blefve betald: Ett så generöst anbud kunde icke grefven motstå, och efter något svagt motstånd, som hans värdighet naturligtvis fordrade, gaf han derför äfven efter och flyttade in i Grand Hotel, i hvars stora liggare han med mycken sirlighet antecknade sitt namn, värden till ogemen tillfredsställelse. Förmodligen kände han sig här säkrare och han började derför nu lefva på en hvad amerikanarne bruka säga stylish fot. Han gjorde goda bekantskaper på hobellet, ty hans sätt lär hafva varit ytterst. intagande och behagligt och hans konversa: tion förrådande god uppfostran. Engelska talade han flytande. Han höll små champagnesupger på sina rum och var med ett ord sagdt af alla gerna sedd. Som han visste huru nödvändigt det var för en perso0 i hans ställning att till sin toilett vara vårdad, gick han till stadens förnämsta Bkräddare, linnehandlande, hattstofferare m. fi. och gjorde rätt betydliga uppköp. Den säkerhet, med hvilken han förde sig, imponerade på dem, och när han slutligen, efter tt hafva utsett hvad han ville hafva, lemrade fram sitt med en grefvekrona prydda risitkort, tillsägande dem att skicka upp de aker han utvalt till Grand Hotel, kunde le naturligtvis icke annat än med nöje villara en så enkel begäran, Emellertid utelef den motsedda remissan, fastän trenne ANETTE ENE att en gammal man måste ju d Al or RR KK KR KR någon