Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 3

båtarne förde flera hundrade sydsvenskär öfver till Seland, Af dessalustfarande land sattes de flesta vid Egebeksvang, hvarest de ville bivista S:t Hansfest, med ty åtföljande Dystlöb paa Söen, den på Fest platsen arrangerade Ballance mellem hvidt og sort, samt en Klettring efter Gevinster. a Det ligger något stilla, fridfullt, ja, nä stan rörande i det danska folkets lystig hed, som äfven meddelar sig åt de svenske lustfararne. Glädjen lyser Visserligen vid dylika fester ur alla ansigten, strålar ar alla blickar; men sällan ger den sig luit i ror och sång, aldrig i skrål och oljud, och druck na persontr ser man ej ofta. Se blott på denna menniskoskara, som står packad på stranden vid Egebeksvang för att åskåda sjöstriden, hur tyst ech stilla.är den ej och ändå så oändligt belåten!... Tysta framila äfven de flaggprydda båtarne, livilka bära sjöhjeltarne vill striden på detimidsommar solens strålar glittrande Sundet, på hvars yta knappt synes en krusning. Högresta och stolta stå de skärpomgjordade kämparne, stödda mot sina landser, på i båtärnes för anbringade bräden, hvilka få namn af splatforms, och invänta hvarandra; roddarne böja årorna i vädret, bätarhe mötas, lansarne — rätteligen grofva stänger med ofant liga: bollar på spetsarne — komma i häftig rörelse; hjeltarne söka att träffa hinanden for Maven och stöde sin Modstander i Söen. Det ser högst komiskt ut då den besegrade, fäktande och sprattlande, tumlar på ryggen i båten eller rakt på hufvudet i hafvet, ur hvars, här grunda vatten han åter uppspringer på sin platform, och vät som han är bjuder nya kämpar spetsen. Båtar, fylda med åskådare, svärma omkring de tysta kämparne, sjelfve tysta som dessa; endast några af damerna, lysande i den drägt, som danskarne sjelfve kalla Rödgröd med Flöde, och som utgöres af en hvit klädning samt högröd sjal, tillhvifta med näsdukarne hjel tarne bifall eller uppmuntran. Hela striden har en ytterst stilla prägel, och om, som några trodde, de vattendrypande kämparne ekulie föreställa danska och svenska lotsar, och ait Dystiöbet vore en afspegling af lotskriget., så ådagalade de stridande, hvarken före eller efter sina ofrivilliga bad, nå gon öfverflödig heita i drabbningen. Jag tviflar på att någon annan menniska, än en dansk, kunde hitta på en så originell Forlystelses, som Ballance meilem hvidt 0g sort; i Sverige skulle vi snarare föreslagit en dylik balancering såsom ett lämpligt straff för minderåriga förbrytare. Föreställen er endast tvenne trasiga hängmat tor, utspända nära marken och beströdda inuti, den ena med kalk och den andra med — kimrök, och mellan dem en liggande, rörig stång. hvarpå hågade klättrare inbjödos till täflan om några, mycket anspråkslösa leksaker; och tänken eder vidare 12 å 3-åriga pojkar, hvilka i bokstaflig mening gingo på i ullsockarna för att kunna på len rörliga stången marschera fram till målet, men ideligen tumlade ner, än i hängmattan med kimröken, än i den med kalken, och stundom först i den ena och så i len andra, och I fån medgifva att, oaktadt pojkarnes glada miner, det hela långt mera iknade ett straff än ett nöje. Ångbåtar kommo och gingo, landsättande ller afhemtande lustfarande skåningar, och nånga af oss, som åskådat första afdelninsen af någon midsommarfest på Selands cust, lustvandrade senare på qvällen på vöjderna vid Helsan i Helsingborg, lyssnade ill den välbekanta hornmusiken der och jöto af den herrliga tafla som derifrån utoredde sig för våra blickar: det allt mer och ner mörknande Sundet med hundratals sesel och det bokomkransade systerlandet, från vars stränder nu en mängd S:t Hans 3lus, bengaliska eldar, räåketer och luftägare lyste och gnistrade, medan nere vid Ielsingborgs hamn på en improviserad, blomtersmyckad dansbana, hamnarbetarne, injudne af kapten Gagner, svängde om med tadens finare damer, medan herrarne trådde lansen med tjenstflickor och handsksömmer kor, ty demokrater äro vi alla — undan agande de som äro aristokrater — i den friska staden vid Öresund. Brunnssäsongen är nu börjad; Helsan är nart fyld ända till trängsel. medan der är, ch troiigen äfven i år blir, godt svängrum å det sköna Ramlösa. Förliden söndag, den 29 Juni, hade Ramösa folkskoleelever en festlig sammankomst å hotellet derstädes; en för den ytlige beraktaren föga märklig tilldragelse, men om dock har sitt betydelsefulla intresse, då nan erinrar sig huru i dessa för 20 år sean rent aristokratiska salar knappt en ofrälse fot vågade beträda de åt den skånka adeln företrädesvis invigda tiljorna, och tt brunnens disponent ett par år senare, af ruktan för att det kunde skada kommande ommars brunnssejour., under hösten ej våade upplåta den stora danssalen för yngre öpmän och industriidkare från Helsingborg, vilka önskade tillställa en bal, och att amme disponent med harm och sårad sjelfänsla visade tillbaka fiskläget Råks skeparelag, som under julen hade den otroliga jerfheten att framkomma med samma beäran som de demokratiske Helsingborgs rofessorernev, Nu deremot suto damer mea adliga namn å hotellets veranda och lyssnade till huru undtmännens uvge söner klingade och drucko red både baron och grefve, under musik, al och glam, och i den gamla, från allt ofrälst. förr så fredlysta balsalen, svängde ig friska, rödkindade landibrukaredöttrar, lädda i lätta, ljusa drägter, så moderna, om om de direkte blifvit klippta ur Freja ler Der Bazar, Det är på dylika små tecken som en uppärksam iakttagare mäter huru långt vår ds och lands stora nivelleriagsarbete fram