Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 3

lika orörlig. Hvad kunde han vilja? Hvilket taktlöst och ogranlaga sätt! Så olikt honom! Valencia yttrade så höfligt hon förmådde: Jag fruktar, mr Headley, att vi nu måste börja packa. Jag befarar verkligen detta, svarade han och spratt häftigt upp, liksom hade han vaknat ur en dröm. Han yttrade detta med en ton och ett uttryck i sitt ansigte, som kommo de båda systrarna att kasta en orolig blick på hvarandra. Det var dem ej möjligt a?t missförstå detta uttryck. Ni reser. Jag har länge förutsett att denna stund skulle komma; jag måste säledes skiljas härifrån, och bör kanske ändå bedja om förlåtelse för att jag dröjt alltför länge. Men det medvetandet ber jag er medtaga, att ni åtminstone för nägra vec kor har skänkt en redlig mans tillvaro större. innerligare sällhet, än hvad han trodde att jorden kunde gifva. Jag vill hoppas att denna vackra artighet var ämnad åt mig, sade Lucia, halft skämtsamt, halft förebrående. Jag är viss på att den var för mig, sade Valencia, mera ärlig och rättfram än hennes syster. För hvem orden voro menade var dem båda lätt att se af den blick af passionerad beundran som Frank fästade på detta ansigte, hvilket tycktes vara skapadt för att tillbedjas. Jag hoppås att ingendera af eder, sva rade han lugnt, anser mig vara nog för mäten att framstå som en tillbedjare — som det kallas af miss S:t Just. Jag vet fullkomligt hvem hön är och hvem jag är Ehwvu sjelf en gentleman och ättling af en aktad slägt, fortfor Frank och i detta ögonblick läg en skymt af stolthet i hans vackra ansigte, inser jag ganska klart det stora