Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 3

afstånd som är oss emellan. Och jag tyc ker om detta afstånd ty det sätter mig i stånd att säga sanningar, dem jag i annat fall inte skulle vågat uttala. Nu kan jag tala såsom en bror till sin syster eller en undersåte till sin drottning. Båda bilderna passa lika bra och lika illa. Utan den ringaste beräkning, hade Frank denna stund intagit den starkaste position. Om en man blott låtår en qvinna förstå att han vet sig vara fulit likgitig för henne; om han djerft erkänner att dem emellan lig ger ett oofverstigligt svalg och atthan lugn fioner sig dervid, så finns det föga hvilket han ej kan säga henne, vare sig i godo el ler i ond. Detta gjorde ock att Lucia mildt svarade: Jag är säker på att ni ej mår väl, mr Headley. Den uppskakande nyheten har varit er till skada. Ser jag då så upprörd ut, nådiga fru?svarade Frank lugnt. Jag försäkrar er, att jag känner mig så lugn, som en man kan göra det, hvilken fast tror sig blott ha några få dagar qvar att lefva och som hoppas att han efter döden skall bli oändligt mycket lyckligare än han varit här på jorden — lycklig äfven att få nedlägga ett embete som han skött illa, hvilket för ho nom har varit en beständig orsak till blyg sel och sorg. Säg inte så! utbrast Valencia med sin irländska liflighet; nu är ni orättvis emor er sjelf. Vi hafva hört er; vi hafva deltagit och högaktat er, äfveu då vi varit af olika öfvertygelse — — Hvad mera hon ämnat säga är svårt att veta, ty just i denna stund hördes Elsley med jämmerlig röst ropa uppe i trappan: Lucia! Lucia!O, min Gud! Han väcker baruen! utbrast Lucia med en blick på sin syster, som