Aftonbladet – 3 juli 1873, sida 3

RR Hb Vv Också sjunga vi bittida och sentoch sjunga o88 glada åt vår gamla höga Nord och värt inbördes samlif under dess hägn. Och att ingenting så förbrödrar som sången, det är ju en gammal erfarenhet. Dessutom gär tanken om Nordens enhet, om Norränastammens syskonförbund och gemensamma upp gift som en röd tråd genom alla föredrag Arvesen gör ingen skilnad på nordens folk — det är ett, blott nordens riken äro tre, språket är ett, dialekterna tre, säger han, och på våra gamla strider inbördes skola vi nu se tillbaka, som när syskon vid mogen flder med ett leende tala om barndomens tvister och huru de då klappade upp hvarann.. Det vissa är, att om jag här lär att älska Norge, så lära de andra säkert också att äleka och få intresse för Sverige, så myc ket godt få de höra derom. Och så arbeta folkskolorna i skandinavismens tjenst, den skandinavism, som består uti att älska och . akta hvarannan inbördes och stå hvarandra bi i glädje och sorg. För öfrigt mä jn hvar och en behålla sitt; bäst så — Men du skulle höra Arvesen tala om Danmark och huru vi lemnade det i sticket i nödens stund. Han återkommer ofta dertill och alltid på ett sätt, som på minner mig om Börnes ord: Man säger, att jag skrifver med blod; det är sannt,l. men det är mitt eget bjertblod. Under det glödande allvaret i hans ord gripes man så af känslan af vär gemensamma ansvarighet med det fosterland vi så högt älska, attj man krymper sig under dess skam som under en gissel och tycker, att man aldrig mer kan se en dansk i ögonen, förr än vi fått aftvå denna fläck på vår sköld. Det är med verklig ångest jag återkallar minnet af dessa stunder, och jag är viss på, att det var med djup grämelse, Arvesen talade derom, derför att han måste. Han talar ofta i straffande ord om sitt folk, om dess sköte synder och nationalfel; men man känner. huru hans hjerta -blöder dervid. Han tar då gerna Ibsen till tuktomästare, och den lägger då minsann icke fingrarne emellan, när det gäller att gissla sina kära Jandsmän. Men ack! hvad det är godt, att Björnson bygger upp, der Ibsen rifver ned! Vitl man rätt förstå och -uppskatta Björneons stora betydelse för sitt land och folk — ja för hela Norden! — då skall man vistas en tid vid en folkhögskola. Hans herrliga sånger äro på allas läppar och hvad han verkat för sitt folks lyftning, det kan ej beräknas, men vi få se det en gång, när de frön, han ntsått, hunnit bära full frukt. Redan genom Synnöve och Arne har ban verkat genomgripande på mängens hela riktning. Hos honom står folklifvet i skuld för flera af sina ädlaste målsmän och förmanare. Och när till Björnsons inflytande kommer Grundtvigs, på hvars skuldror han står, så kan man tro, att det blir lif och lust i folkhögskolornas lifsgerning att lyfta sitt land med ära och tro, som Topelius säger! Här är kanske stället att tala några ord om den etarkt Grundtvigianska anda, hvarmed jag på flera ställen sett folkhögskolorpas riktning helt peremptoriskt betecknas. Jag har ju blott sett en och kan således icke bedöma de andra; men jag tror, att bäde Arvesen, Ullman och Lie äro så goda Grundt7igianer, som trots någon, om ett sektnamn nödvändigt skall användas. För öfrigt blygas de ej öfver sin höfding och vilja gerna kännas vid hans namn såväl som hans lära. Jag kan säledes antaga, att här på Sagatun råder så mycken Grundtvigianism, som vid nägon annansfolkhögskola. Men att någon skulle hafva ondt deraf, att någon skulle erfara anvatintryck än att befästas i sin tro och uppflammas af en längt varmare kärlek till Gud än förut — — det skulle jag vilja se, innan jag tror det. Skulle man älska Gud mindre för det man förstår honom mer, bättre än förut? förstår huru allt, hvad stort och ljust och fagert är i bimmel och på jord, rymmes i Hans famn och bäres af Hans ord? — huru der Hans anda är, der är fribet, kraft och sanning, och huru fjerran Hans väsende är från den mörka, tränga, glädjebortskrämmande riktning, hvari mänga tro religionen bestå? — Är detta Grundtvigianiem, då är jag också grundtvigian, ehuru jag knappast hört en enda af hans egentliga lärosatser förkunnas; ty det trodde jag långt förut, och det är den anda, som här talar i hvarje ord, vi höra: det är sjelfva solskenet öfver vårt lif och vår gerning här. Och det tycker jag att hvarje from kristen kan instämma i — och den, som ej är det, ban kan få lust att bli det, när man förut fått ett sådant intryck af den Gud, som vill vara vår Fader i Kristus! För öfrigt talas ej här mycket om religionen, den ligger blott som den varma, alstrande grunden till den sjelfuppoffrande verksamhet vi dagligen se utvecklas. Bivelläsning och böner öfverlemnas åt hvars och ens eget behof; vi börja blott dagen med ett par sånger, som ägga bönens stämning öfver värt arbete, och ibland — ej alltid — trosbekännelsen Den skulle ju egentligen vara sjelfva det srundtvigianska kännemärket. men som vi all vår tid hafva bekänt den (om än med nindre uppfattning af dess rätta betydelse), så kan den omöjligen för mig åtminstone nnebära något främmande eller sekteriskt, iom man skulle frukta och undvika. Att 3rundtvigs psalmer höra till de skönaste, mest liffalla och djuptänkta, något land har tt uppvisa, är ju erkändt, äfven af hans notständare, och jag är glad att bafva lärt cänna dem till allt det herrliga, vi förut 1afva i den vägen. De trifvas godt tillammans, såsom barn af samma Fader! Det har också blifvit sagdt, att de mnorka folkbögskolornas politiska lärdomar stå närmaste öfverensstämmelse med Jaabeks vwigter. Jag förstår mig för litet på poli ik i allmänhet och Jaabeks isynnerhet, att råga utlåta mig om detta; jag vill blott anöra ett yttrande af Arvesen om honom, som utminstone ej tyckes antyda något beroende den riktningen. Han sade nemligen att Jaabek, ehuru ban i många fall träffar spi. cen på hufvudet, är den kraftigaste sporre olkhögskolelärare hafva, ty han visar dem n trogen fotografi af folkets närvarande ståndpunkt och behof — hans tolvskilingsbegreber, säga dem precis: så långt ir massan af Norges folk kommen och cke längre, Och jag kan föreställa nig, att hvarje hans angrepp på Aandivets sträfvanden klingar i deras öron om ett nödrop om hjelp och dritfver lem att desto kraftigare arbeta på sitt folks vöjande till sann frihet och utveckling. För frigt lär Jaabek hafva goda gäfvor och rodt naturligt förstånd, som, om han ej vuxit ipp under så små, trånga lifsförhållanden ch på en andefattig trakt, kunnat blifva ill stort gagn för hans fosterland. Och letta är allt hvad jag vet om Jaabek. Utom de lärare, jag redan nämnt, och ivaraf hrr Arvesen och Lie bo på stället, öreläser kand. teol. Fritz Hansen tre timnar plysande förklaringar, så att eleverna åtaa Rn LE PR KR ar det är kanskel Mart a: kant före 2 dt dit ng JA RR sr -RO AA kr AL OD Rs v so ms DR i veckan diverse skönlitteratur medig b