Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 3

eIsten, och Norden får nog. höra talas om honom, särdeles om han fortsätter i samma I lriktning och blir trogen den fosterländska re limpuls; han här fått. I synnerhet präktig ir lär en framställning af Ägirs gästabud, en eI förstorad och idealiserad kopia af ett träit lgnitt efter Constantin Hansens tafla. Dessa I bilder jemte några vackra tontryck ur Olaf Trygasons och Olaf den Heliges saga, Ole Vigs, Luters, Tordenskjolds m. fl. porträtter lägga stämning öfver lärosalen, och man känner en på samma gång glad och högtidlig förväntan på hvad man der skall få höra. Tanken på Nordens stora forntid och löftesrika nutid väcker en varm förtröstan at Fremtid skal af. Landet gasa, Saavist som Gud det stoler paa. Men jag kommer ju aldrig från skolsalen, och det har gin goda grund deruti, att jag der har mina gladaste stunder. Att höra hr Arvesen tala är det största och roligaste jag vet. Hans föredrag öfver Nordens gamla myter och historia äro verkliga ljusfester, Allt blir så stort, så rikt, så betydelsefullt, att det ibland käns nästan öfverväldigande! Det mesta af hvad han hittills talat om, har jag läst sedan barn. domen, men med förhållna ögon. Nu bryter det nya ljuset in som en väårsol och allt står likt en blommande lustgård, fullt af lif och lust. Jag har aldrig föreställt mig något dylikt, och vi lyssna också med .Jandlös uppmärksamhet, om han också håller på i timtal. Man är bara rädd att han skall I sluta, och jag våndas esomoftast öfver att icke åhörarne äro tusende i stället för fyraItio. Tänk så vi för det mesta få höra hiIstorien framställas! Namn, årtal och torra ramsor, i stället för att den skulle väcka Jalla själens strängar till klang: Här är det så: Hjertat:blir så stort dervid, när man ser de höga taflorna upprullas, som ett lefvande, solbestråladt panorama, man känTner en lyftning, en Trang (det ordet ville jag ha infördt i svenskan) att göra något för sitt fosterland, att älska och lefva för dess väl eller som Björnson säger: Jeg vil verge mit Land, tFxJeg vil bygge mit Land, JegRvil elske det frem i min Bön i mit Barn. Jeg vil öge dets Gavn, Jeg vil söge dets Savn, Ifra Grendsen og ud til de drivende Garn!Dessa ord tog Arvesen till ämne för sitt helsningstal till oss och de gå sedan som en sång genom allt, hvad vi få lära här. Det väsentligaste deraf är historien, men så som den här. sättes i innerlig gemenskap med kristendomens, fosterlandets och personlighetens utveckling och högsta intressen, omfattar den också nästan allt annat. Myterna t. ex. gifva Arvesen beständigt anledning att tala om all själens innersta längtan och huru den slutligen i kristendomen funnit sitt mål. Först skildrar han våra fäders höga tro och storsinta tänkesätt så herrligt, att man skulle frestas att tänka; har kristendomen gifvit oss något större ? om ej allt hvad han säger väckte den känslan: O, när så mycket skönt i hvarje åder Af skapelsen och lifvet sig förråder, Hur skön då måste sjelfva källan vara Den evigt klara!Och när han så kommer till denna källa, profetiornas uppfyllelse --— då lyftes man sannerligen upp på förklaringsberget och ser allt i strålande ljus. Så är det herrligt att höra religionen förkunnas! De stora tankar och syner, som föregått den, blifva nu blott trappsteg, som förbereda den himmelske Udsigt fra Kirkebjeog, och själen har småningom vidgats att upptaga den i sig och bära dess strålglans. I samma anda verka också de öfriga lärarne här. Kandidaten Ullmans föredrag öfver verldshistorien äro af det djupaste intresse. : De gå ut på att skildra de olika folkstammarnes uppgift i mensklighetens stora utvecklingskedja, och han förer osa i sanning vid en gyllene tråd genom folkvandringarnes trassliga härfva och så att man tydligen ser Gudstanken i allt. Du undrar måhända, om ej allt detta är för lärda och djupsinniga ämnen att föredragas för okunniga och outvecklade landtflickor? Det förvånade också mig i början, men dels älskar jag sjelfva tanken, att det bästa icke är för godt åt folket, att låta äfven detta värma sin själ vid stora tankar, dels fann jag snart, att det lifliga, fängslande framställningssättet kom dem att lyssna med en begärlighet, som förunderligt hastigt bereder deras själ för uppfattningen af det hörda; och huru de utveckla sig derunder, är i sanning underbart. Det är en öfvergång 1 allt deras väsen från dunkel till klarhet, hvilken är lika hastig som våren i Norden. Många göra noggranna anteckningar öfver hvad de hört, och deras så kallade stilöfningar hafva ofta en liflighet och friskhet både i uppfattning och framställningasätt, som man sällan finner i våra dressurskolor, (Jag känner dock glädjande undantag härati,)Men så få de också en annan uppfattning af modersmålet, än hvad grammatiken i allmänhet ger. Arvesens föredrag öfver modersmålet är något helt annat än en lektion i språklära, Vi få nog höra talas både om ordklasser, satsbildning och kommatering, men ej förr än vi fått stt så starkt och lefvande intryck af den herrs ligå gåfva, menniskan fått i att kunna uttrycka sina tankar, och vidare af modersmålets stora betydelse för ett folk, att man blir helt ifrig att få lära bruka det så väl som möjligt. Det är som Grundtvig säser, att 2— han har aldrig levet, Som klog på det er blevet, Han först ei havde kjar.Ty när förståndets och minnets arbete blir Mertats sak, då är halfva tyngden borta. Jag kan ej motstå frestelsen att, såsom b TNE Re TER me RR TEA