Aftonbladet – 30 juni 1873, sida 3

samfäldt nerdiskt rättstafningsmöte valdes. Bland de sålunda valda voro professorn samt en docent i nordiska språk frön hvartdera af universiteten i Upsala och Lund, två docenter, sedermera professorer i nordisk filologi i Köpenhamn och Kristiania, en professor i jämförande språkforskning, två professorer i historia, tre lektorer, två tidningsredaktörer från Stockholm m. fl., inalles 19 personer, hvaraf 9 svenskar. Det sålunda sammansatta mötet hölls i Stockholm sommaren 1869; Mötet faststälde såsom sin uppgift att söka åstadkomma förbättringar i de olika språkens rättskrifning samt att verka för undanrödjande af onödiga skiljaktigheter mellan svenskan och dansk-norskans genom att låta hvaridera språket uppgifva en oförnuftig teckning för en riktig och emot ändamålet bättre svarande, som det andra språket redan egde. Sedan mötets öf. verläggnizgar afslutats, uppdrogs åt dess trenne sekreterare, en från hvart af de skandinaviska landen, att utarbeta en redogörelse för besluten samt för de skäl, på hvilka dessa stödde sig. Sådana redogörelser hafva ock utkommit, den norska utarbetad af lektor J. Lökke, den danska af professor K. J. Lyngby (andra upplagan utkom 1870) och den svenska af lektor A. Hazelius. För detta sistnämda arbetes innehåll skola vi i det följande utförligare redogöra, emedan i det samma rättetafnings frågan blifvit på det mest uttömmande sätt behanälad, och emedan detta utmärkta arbete kan sägas nästan hafva framkallat och väckt till lif de sträfvanden för vär rättskrifnings förbättring, som nu i skilda trakter af landet röja sig. Af de tvänne delar, hvaraf arbetet består, utkom första delen sommaren 1870 under den dubbla titeln af Om svensk rättstafniag I och Om rättstafningens grun der med särskildt afseende på svenska språket af Artur Hazelius. Denna afdelning innehäller en synnerligen klart och öfveriygande affattad framställning af språkets och skriftens förhållande till hvarandra i allmänhet samt all rättstafnings ursprungliga uppgift, hvarefter förf. såsom en följd af denna undersökning uppställer uttalet såsom rättstafningens högsta lag och förfäktar rikrigheten häraf gent emot alla de inkast, som blifvit gjorda eller kunna göras häremot. Utförligare undersökningar egnas därefter ät de åsigter, som uppstölla härledningen eller det allmänna bruket såeom en grundsats vid rättstafningen. Vi kunna icke no; anbefalla denna förträffliga skrift till genomläsning åt enhvar, som önskar vinna klarhet i de här afhandlade frågorna, åt exhvar, som nitälskar för sitt modersmål, och framför alt åt lärare och lärarinnor i svenska språket vid elementarläroverk och folkskolor. Vi tillåta oss att här nedan följa författaren åt under hans vigtigaste undersökningar — ett grundligt studium af författarens arbete blir härigenom ingalunda sfversflödigt, utan skall, som vi hoppas, endast mer befrämjas härigenom — och skola lärjämte framhålla några nya synpunkter, hvarur ytterligare stöd kunna hämtas för len åsigt om rättstafningen, som förf. om jattat. Språket och skriften, det talade och det skrifna ordet, stå uppenbarligen i det förhållande till hvarandra, att det senare för1tsätter det förra, eller det talade oråct, vilket det skrifna söker att återgifva och srsätta. Vid detta återgifvande af det talade orlet i skrift har man på olika tider gått till väga på två helt olika sätt. Antingen har nan ätergifvit hvarje begrepp, d.v.s. hvarje rd, med ett tecken, en bild, eller ock bar nan sökt återgifya hvart och ett ljud, som 1ttalas i ett ord, med särskilda tecken. Det örra är begreppsskrift, teckenskrift. eller vildskrift, det senare är ljudskrift eler bolktafsskrift. Ett lättfattligt exempel på skiljsktigheten mellan dessa båda arter af skrift emnar återgifvandet af räkneorden. Skrifrer jag 5 (eller V), använder jag teckenikrift, skrifver jag fem (eller än bättre fäm iom i fornsvenskan), använder jag bokstafskrift. Att klart fatta den genomgripande kilpaden, mellan dessa båda arter af skrift ir af största vigt för uppställandet af 1elande grundsatser för rättskrifningen; ja, risten på klar insigt i bokstafsskriftens ippgift har största skulden till att så myejet för densamma främmande påbördas den, Ljudskriften hade nu till uppgift att återifva — naturligtvis så troget som möjligt — rdens särskilda ljuddelar. Härat framgår vedersägligen, att rältskrifningens uppgift ckså ursprungligen varit att troget återifva orden så, som de ljuda i det talade pråket. Språkhistorien visar ock, att hvarje olk, då det först sökt att Btergifva sitt pråk i skrift, sökt att skrifva som det talat. å, när Are frode åt sina isländska laudsvän efter latinskt och engelskt föredöme ildade ett alfabet, passande för det isländka språket, sökte han gifva hvarje ljud ett okstafstecken och skrifva hvarje ord så, om det talades. Så, när den svenske man, om i skrift affattat vår älsta skrifna urupd, Västgötalagen, skulle återgifva de venska orden, skref han dem så som de då lades, eburuväl hans skrift af flere skäl der af många ofullkomligheter. Ett språk, som lefver på menniskornas ippar, är emellertid såsom It lefvande unerkastadt förändring, utveckling. De särsilda ljuden, hvaraf orden bestå, ombildas i mångfaldigt sätt: det ena ljudet utbytes ot ettannat eller det -nötes alldeles bort 8. Vv. Efter nägon tiderymåds förlopp är lunda det talade språket ej meridet samma, mm det var, då det först upptecknades i vift. Så — för att taga några exempel ån svenskan — ljuda de ord, som på Västitalagens tid Jljödo iarn, thu, magker,. rghia, litle, matk, nokor, ett eller flera årndraden senare järn, du, måg, sörja, lille, ask, någon. Huru skall nu skriften, rätter majorens vänner, de sgamla perukstocELO Ve VI SI Nr Art