Aftonbladet – 30 juni 1873, sida 3

såg mrs Vavasour ofta under förflutna år. och huru jag. visserligen kan säga att vii det hela voro främmande för hvarandra, sög jag henne likväl nog, för att jag mycket har läcgtat lära känna den man, som var värdig att bli hennes make. Elsley rodnade. Hans samvete slog honom, då ordet värdig ljöd för hans öron, Han munmlade nägon alldaglig höflighetsterm till svar, och Valencia, som gaf hans tafatthet skulden, drog samtaiet till sig. Jag nödgas säga act ert sätt är högst eget, major Campbell! Först för ni in mr Vävasour och låter mig gå ensam efter; sedan får jag sitta hela tre minuter i ert hus, utan att ni värdigas tilltala mig ! Ack, jag ber tusen gånger om ursäkt, min allernådigsta prinsessa Nyckfaill sva rade han, genast infallande i sin skämtsamma ton. Nä, hvad bar ni nu haft för ofog för er, sedan vi sist träffades? Jag har inte alls haft något ofog för mig, mon cher Saint Pere, hvilket mr Vavasour äfven kan intyga, under dessa, de herrligaste fjorton dagar jag någonsin tillbringat. Ja, i sanning, en herrlig tid! sade Elsley, gom måhända artigheten fordrade; men han sade det med ett allvar, som förmådde majoren att kasta en forskande blick på horom. Hvarför skulle han inte finna alla fjorton dagar lika lyckliga som dessa senaste?s gade Campbell till sig sjelf. Emellertid började pu Valencia leende se på hans böcker, skratta ät deras torra lärdom, titta igenom mikroskopet och skjuta af sig hatten för att bättre kunna se. Dä dervid lockarne alldeles föllo ned för hennes ögon, hade hon mycket roligt och kastade dem tillbaka med ett förtjusande koketteri; hon skämtade öf