Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

Den provenczalska vitterhetens åter uppståndels i det nittonde århundradet af Theodor Hag berg. (Upsala. Esaias Edqvist.) Langue doc, det sköna provencalsk: spräket, på hvilket trubadurerna vid Rene: hof: sjöngo ärans och kärlekens pris, ä ännu i våra dagar ett språk för sKaldernra och öfver den vitterhet, som i detta årbun drade framträdt talande med detta folksprök tunga, lemnar hr Th. Hagberg i förevarande häfte en ganska intressant monografi. De nämnda språket sönderfaller, såsom det hel leniska i forna dagar, i flere olika munarter af hvilka förnämligast tre till följd af d: skaldeverk, som på dem offentliggjorts, i vå tid tilldragit sig en större uppmärksamhet De äro gascognskan eller Toulousemålet, med Toulouse och Agen till hufvudorter: hård och manligt, närmande sig spanskan och gern: höjande sig till en pindarisk flygt; lavgue docskan eller sevennermålet, med Alais och Nimes till hufvudorter, är gladt och skämt samt, lämpande sig för berättelser och hus liga målningar; det tredje, provergalskan: egentlig mening eller Rhönemålet, med Arle: och Avignon till hufvudorter, närmar sip mera italienskan, är det vekaste, mest väl ljudande bland dem alla och benämnes före trädesvis kärlekens tungomål, säger förf. i sin karakteristik öfver dem. Af dessa var gascognskan detförsta, som i början af detta århundrade återväcktes så. som ett skaldespräk. Det skedde genom en folkets son, perukmakaren Jansemin, men känd under den franska formen af sitt namn Jasmin, hvars dikter skulle kunna sägas vara endast särskilda sänger af ett och samma skaldestycke, i hvilket han besjun ger den oförderfvade franska befolkningen i dess sant menskliga lif, sådant som dettz ännu i menlös oskuld förflyter på lands byg den, oberördt af pariserlifvets sedeslöshet och gatustrider. Jasmin vandrade visser ligen, som medeltidens trubadurer, frön stad till stad, ett föremål för smickrande upp: märksamhet, och lagerkröntesg af sköna händer; ja, han vann sjelfva hufvudstadens hyllning och erhöll af franska akademien ett pris af 5000 francs, men återvände dock alltid till sitt enkla lif och sin perukmåkare verkstad, ty om Paris gjorde honom stolt. så gjorde Agen honom lycklig. När han dog vid nära sjutti års ålder, lemnade han, enligt tecknarens vitnesbörd, efter sig ett af de vackraste minnen af ett skaldelif, som något lands litteraturhistoria har att uppvisa, och man har om honom yttrat att, om blott Frankrike hade tio sådana skalder som han, så behöfde det icke frukta nägra stats hvälfningar. Den languedocska munarten deremot upp väcktes till ett poetiskt lif af en förnäm och bildad godsegare, markis de la Fare Alais. Hans skaldestycken utgöras bufvudsakligen af skämtsamma berättelser och skildringar. för hvilka han ansåg språket bäst egna sig, men han har dock äfven sjelf visat det vara mäktigt af ädlare och känslofullare toner. Den nyare provencalska sångens egent liga språk är likväl den munart, gom talas kring Rhbönes nedre lopp. Det var Josef Roumanille, en trädgårdsmästareson, som ej allenast skapat sig ett europeiskt nämn. utan äfven kring sig bildat en sångareskola hvilken genom att i sitt språk söka förena de skilda munarternas bildsammaäste egenskaper försökte att höja det till den nys provengalska vitterhetens skriftspråk. För beredd genom allvarliga studier, gjorde bar till sitt mål att uppfostra och undervisa och ville bringa sitt glömda och föraktade mo dersmål till heders genom att med natur friska, men sedesamma sånger på detsamm: ersätta de slagdängor, som med råa och ohöfviskauttryck dödade blygsamheten. : barnens öron. Redan hans första diktsam ling, Li Margarideto (Tusenskönorna), väckte stort bifall, men ett ännu större inflytande vann han genom en mängd satiriska strö RR RR TT a er rr Rn ar