Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

lig men mild och uttryckte, i likhet med hela hennes utseende, ett lugnt tillrättavisande. Aldrig hade Tom Thurnall erfarit hennes. mystiska attraktion sö förunderligt stark som i denna stund, och för första gången på många är sjönko hans blickar mot jorden af blygsel, då han svarade henne: Jag ber er om förlåtelse, miss Harvey. Jag har varit djerf — tokig, om ni så vill. I fall ni vid hemkomsten täckes kasta en blick i er spegel och har en qvinnas hjerta, torde ni emellertid se en ursäkt för mitt uppförande; och likadan som mr Trebooze är jag inte, Glöm och förlåt, och låt oss nu lugnt. och förståndigt gå hem. Han ville fatta hennes hand, Nej, inte nu! Inte förr, än jag åter kanlita på er, sir, sade Grace. Dessa ord voro visserligen tillrättavisande, men i rösten låg ett drag af sorgsenhet som förödmjukade Tom ännu mera. Var det möjligt — hon tycktes verkligen hafva syftat på sådant — att Grace hittills hade ansett honom vara en mycket öfverlägsen personlighet och att han nu betydligt nedsatt sig sjelf i hennes ögon. Om en man hade förklarat sig begått ett dylikt misstag angående Tom, befarar jag att denne ganska föga skulle lagt det på sinnet; men ingen manlig sjelftillräcklighet eller stolthet förmår hålla stånd emot en qvinnas medömkan och Tom följde beskedligt med vid sidan af skollärarinnan, lika snäst som trots något af hennes styggaste skolbarn, hvilket fått välförtjenta bannor. Naturligtvis försökte han ätt helt frankt dagtinga med sits eget samvete. Hvad hade han egentligen gjort för ondt? Alls intet! Icke hade han tänkt något som var klandervärdt. Hon var verkligen bra löjlig, som kundegöra väsen öfver en sådan småsak, Bara