Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

skrifter, i hvilka han med en sundhet iomdömet och en glädtighet, som förvärfvade honom allmänt bifall, under tiden närmast efter 1848 uppträdde mot den röda republi kens anhängare. Sitt största namn har dock Konmanille vunnit genom den sämling provencalska sånger, som under namnet Li Prouvengalo (Provenealarne) under hans ledning utgaf, liksom han i åtskilliga af de skaldestycken af hans hand, som i densamma förekomma, visar sig vara mest poet. Det deltagande, denna dikt krans väckte, föranledde stiftandet af JFelibreförbundet, ett sällskap, hvars ändamål är att länge åt Provence (hvarmed menas hela södra Frankrike) söka bevara dess språk, dess seder och fria utveckling, dess nationella ära och dess höga ställning inom andens område. Bland förbundets medlemmar nämnas, jemte Roumanille, främst Frederic Mistral och ThEodore Aubanel samt vidare Antoine Croussillat, Anselme Mathieu, Eugåne Garcin m. få. Bland de qvinliga mediemmarne märkeg äfven madame Rogo-Anais Roumanille, skaldens spirituella maka. Rikast begåfvad af dessa var Mistral, öfver hvars båda större dikter, Miretio och Calendau fört. ingår i en noggrann kritik, hvari han förebrår honom att, särdeles i det senare stycket, vara allt för provengalsk och derigenom för litet naturlig och mindre poetisk. Stor unpmärksamhet fäster han dessutom på Mathieu, kyssarnes skalds, och Aubanel, som i vild lidelee målar ej kärlekens fröjder, utan dess avel, och i hvars skaldestycken, äfven dä de ej beröra kärleken, en dyster stämning oftast är rådande. Värdet af sin historiskt kritiska framställning af den nya provengalska dikten och dess idkare bar förf. ökat genom medi: fin och ledig hand gjorda öfversättningar af åtskilliga bland dess yppersta perlor, som utan tvifvel skola ingifva läsaren håg att göra en närmare bekantskap med denna intressanta och egendomliga litteratur. Visserligen hafva röster höjt sig, som anse det ny-provencalska sångareförbundet för endast en älskvärd anakronism, en skaldedröm om ett lysande fordom, som icke har någon betydelse för det närvarande, men förf. protesterar mot ett sådant plstående med föl jande Armand de Pontmartins ord i förordet till Roumaunilles poetiska arbeten: Det finns ingen anakronism med lifskratt inom förnuftets och sedjighetens verld. Då en id6 lyckas, då en dröm förverkligas, då en ingifvelse blir menniska, då denna renniska omkring sig samlar en hop, en allmänhet och en åhörarekrets, var säker på att denna framgårng har något skäl för sin tillvaro, l. att denna id, denna dröm, denna ingifvelse, denne man och denna allmänhet hafva en plats att fylla i sitt land och i sin tid. Och hans eget slutomdöme om denna poetiska skola och dess sträfvande låter så: Skulle äfven det sköna, melodiska språk, på hvilket Felibreförbuudets sångare sökt att väcka folkets känslor för sediighetinom familjen, lagbunden frihet inom samhället öch tro på himmelska sanningar, skulle, säga vi, detta språk också småningom dö bort, så har dock den skola, som lemnat ett sådant arf åt den franska vitterheten icke lefvat förgäfves, sjelf utgörande ctt af den bortdöende provengalska vitterhetens skönaste minnen. Om Hafs-kuren. Af doktor C. Forssenius i Göteborg. (Göteborg 1872. 126 sid. 8:0) Detta populärt skrifva arbete är det oss ett särdeles nöje att för publiken anmäla. I ett lättfattligt och underhållande språk skildrar den erfarne och skicklige läkaren sitt ämne på ett sätt, som är egnadt att göra läsaren nästan till entusiast för samma mil, hvaråt förf, under 16 års tid i Särö egnat grandliga specialstudier. De sjukdomar, mot hvilka bafskuren visat sig synnerligen verksam, skildras så till orsaksmomenterna som till symptomerna på ett på samma gång vetenskapligt och populärt vis, och behandlingen medelst i fråga varande på en, för att så säga, lefnadefrisk hygiene grundade kur är med hela öfverty geliens skärpa särdeles väl framställd. Dr Forssenius har här för första gången skildrat denta kur under dess rätta benämping: hafskur, och lemnar också grunderna bärför. Förr hette det: att begagna hafsbaden, men detta uttryck är temligen olämpligt, dä ju å ena sidan mången patient å kurorterna ej begagnår baden, utan endast profiterar af luften, naturen, dieten o. 8. vV., och å andra sidan hafsvattnet på senare ti: den också börjat användas invärtes — en meted som författaren särskildt lagt sig vinning om och som redan tillräckligt bevisa detta vattens ofantliga nytta. : Förf, visår till och med att bafevatten icke allenast är jemförligt med eller ungefär detsamma som flera de mest begagnade mineralvatten (Marienbad t. ex.), utan än mer, att iet genom enkla tillblandningar (t. ex. sodavatten) kan förvandlas till flera andra vatLen at stort renommiå. Huru ha vi i många år gått öfver ån efter vatten, då vi i stället för att begagna hvad vi ha vid vår vestkust, hemtat hundratals mil härifrån precist samma medel! Förf. beskrifver verkan och bruket af hafsvattnet vid såväl insom utvärtes behånding dermed, låter läsaren i friska drag iaspireras af skildringen om den lifgifvande nafsluften likaväl som om hela kustnaturens väldiga inflytande på vår själsstämning — vilket sistnämnda förhållande ingalunda är let minst vigtiga i kuren, Den nyare medicinska skolan har, som örf. näger, genom noggranna naturiakttaselser och användandet aft enklare och pa urligare medel mera återgått till den Hipposratiska riktningen och blifvit mera hvad len bör vara, en trogen naturens tjenariöna, mn minister och icke magister nature, såsom len förut, under det dogmatiska tidehvarfret, gerna ville vara. Specielt vill förf. likna våra helsobrunnar eli badorter vid de gamla grekiska Eskulapiiemplen, och gör sträng fordran på en fulltändig hygienisk orfånisation af desamma. Till sådana sanxitära mönsteranstalter eller illämpningsinrättningar skulle hafsbaden i synverhet vara särdeles passande, men de,vi böra då icke vara förlagda i emästäder el-b er fisklägen, der nästan allt synes vara in-e) rättadt i uppenbar strid mot de första och Oo; nklaste af den allmänna helsolärans grund-D jatser. re Vi äro öfvertygade, att hvar och en, somja äser detta förträffliga arbete, skall der hemta ti nången vigtig lärdom i och för en riktigju värd at sin helsa, att den för tillfället friske f! leraf skall lära månget sätt att förebyggalla sjukdom, och attmängen sjukling deraf skallls: lä ett nytt, glädjande bopp om återställan-N d let till helsan. A. N. i Norsk litteratur. : P. A. Munch: Samlede Afbandlinger, h. 3—5. — 8 L. Er. Daa: Tids-Tavler, II, 1—3. u 3, Till de af oss sistlidne höst anmälda två första häftena af framlidne professor P. A.ld Munchs samlade smärre afhandlingar, utgifnalv sf hr Gustav Storm, ha numera kommit yt:s terligeara tre. innehållande bl. a. föliande: It