Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

att uppvisa öfverensstämmelsen mellan bibe joch naturvetenskap. Det är oss ett nöj att finna, huruledes förf. i det nyligen ut komna andra häftet i flera vigtiga fall skil jer sig från svenska statskyrkans förste nade lära, och då detta uttalande göres a en gåmmal vördnadsvärd församlingsiärare torde ofvanstående rubrik vara ganska be rättigad. Vi uttala i sammanhang härmer en önskan att rätt många måtte taga känne dom om förf:s åsigter i afseende på der onde andens personliga tillvaro, i afseende på treenigheten m. m. Hvad synes blifv: af det ondas hela personlighet, när man gå till granden af saken ? fröägar sig sålundt förf. och svarar: Det onda synes icke hafv: någon sjelfständig existens, ej heller någor verklig personlighet, utan lögnaren och men niskomördaren af begynnelsen synes lån all sin tillvaro, sin ekenbara existens, frår den menskliga naturen, hans porsonlighe! synes oss sålunda endast vara ckenbar.x Med andra ord, menniskan har hos sig sjeli att söka de frestelser, som man så ofta och så behändigt skrifvit på djefvulens räkning och förf. förklarar uttryckligen att berät telsen om det af ormen föranstaltade synda fallet i paradiset mäste tagas i bildlig be märkelse, — Rörande treenigheten påpekar förf., att i det nya katskesförslaget (af bi skop Bring, prof. Hultkrans m. fl.) kallas den Helige Ande icke sann Gud, såsom Kristus, utan — Fadernsa och sonens ande, Förf. synes gilla denna beteckning — som onekligen är från detta håll ganska öfver raskande, oaktadt den visserligen förekom mer i Skriften sjelf — och anmärker, me delst ett citat ur Stockholms Dagblad, att det sålunda icke mätte gå an att i enlighet med Athanasiil symbolum antaga tra lika fullkomliga, eviga, allsmäktiga och allvetande personer inom guddomen. Det antörda torde visa att författaren i fortsättningen af detta arbete, hvars första häfte föreföll oss mindre tilltalande, höjer sig vida utöfver de vanliga förmedlingsförsöken mellan förnuft och uppenbarelse. Den fria forskningen skall visserligen långt ifrån kunna, gilla alla författarens rezonnemanger. men hans framställsivg innehåller dock ät skilligt, som för hvem som helst kan vara intressant och beaktansvärdt. Lifliig fantasi, rik belägenhet och ett varmt religiöst sinne ge ät hans bok — oaktadt den nägot tröttande formen af frågor och svar — näsonting verkligt tilltalande, På köpet får man en mängd citat från temligen olikarjade författare: P. Wieselgren, Victor Bydåberg, Martensen, Piaton, lektor Waldenström, kyrkofadern Augustinus, Grundtvig. doktor Landgren, E. Naville och åtskilliga ndra, hvilket onekligen skänker en rätt pikant omvexling åt det hela. Någon gång öranledes kanske läsaren till en önskan att örfattaren valt mera uttömmande defivitioer, än då t. ex. Brockhaus Konversationsexikon anlitas för att förklara begreppen materialism och idealism. Det skulle ock unna tilläggas, att de mänga inom parenes anförda grekiska termerna eller hela jatserna med svenska bokstäfver taga sig ganka underligt ut och ej kunna vara af nårot intresse för läsare i kllmänhet, medan le åter, zom känna grekiska, knapt kunna 1a lust att stafva igenom dessa besynneriga föravenskningar, t. ex. sid. 23: kaj risin tois thnesin apangelej. Vi göra lessa små anmärkningar för en möjlig tillämpning i det följande häftet, som vi med sanska mycket intresse emotse.