Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

yttra, och om ni gjorde det, sä — ju förr en sådan osanning glöms, dess bättre. Jag sade att jag älskar er, Grace; och om det ej betyder att — Sir! Mr Thurnall! Jag kan ej, jag vill ej höra nägot vidare! Ni förolämpar mig genom att tåla så, då nu sjelf vet att — att ni anser mig vara en — tjuf! Den stackars flickan brast åter i grät. Jag gör det inte! Nej, det gör jag inte! svarade Tom hastigt, nu verkligen allvarsamt bedröfvad öfver hennes smärta. Började jag inte detta olyckliga samtal med att bedja er om förlåtelse, emedan ett enda ögonblick en dylik tanke kunnat falla mig in? Men ni tänker det! Ni tänker det! Ni sade mig det sjelf, utanför vår dörr och jag har sedan alltjemt sett att så är, alltjemt tänkt derpå, till dess jag nästan varit färdig att förlora mitt förstånd af sorg! Jag svär vid allt hvad heligt är, att jag ej tänker så. O, Grace, första gånger jag såg er Sade mig mitt hjerta att något sädant hade varit omöjligt; och denna eftermiddag, emedan jag lyssnade på ert samtal med den sjuka flicka, tyckte jag mig vara en usling. för att jag ens ett ögonblick kunnat tro — Grace, jag måste säga er en sak! I den stunden gjorde ni mig till en bättre menniska än jag någonsin förut i mitt lif hade varit. En dålig lön har jag gifvit er derför, det är visst oeh sannt! Grace såg upp på honom och drog djupt efter andan. QO, säg om det! säg det ännu en gång! Gode Gnd, skulle jag slutligen fö höra detta ord! Om ni kunde ana Kura det känns att få en sådan tyngd aflyftad — bland alla mina hårda bördor den tyngsta! Gud förlåte mig att så är! Nu kän jag åter andas fritt, se