Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

I raaden Hr, Havk Wrlenassvn, Islands, Oslo e log Gulathiigs Lagmand, og om hans litte t Irere Virksomhed; Anmeidelse f Ivar Aasens ldet norske Folkesprogs Grammatik: Avis :lartikler om den danske Krig i 1848; Undere sögelse angaaende Danmarks ethnografi: iske Forhold i de zeldåste Tider og om Eensartethedeh i Danmarks Befolkning. 1) För hvarje afhaadliag är noggrant angif3 I vet när och hvar den offentliggjordes. Der ; I nyare forskningar beriktigat någon tppgift, -leller förf. sjelf senare ändrat mening, eller -Ider någon förklaring eller hänvisning varit i behöflig, finnes sådant af utgifvaren tillagdt .1 noter. Biand de nu meddelade uppsatserna är det en sammanhörande följd, som vi anse loss skyldige att särskildt beröra, nemligen -Ide tre tidningsartiklarne från 1848 om det danska kriget. I vår anmälan af verkets I början hade vi anledning attnämna Munchs Il obenägenhet mot den politiska skandinavis-I men. När han i midten af 1850-talet utförl ligt tog till orda i detta ämne genom en luppsats i sin Norsk Maanedsskrift, blef denna polemiska inlaga af den norska MaI caulay med största belåtenhet helsad i Tyskland och under en rätt löjlig titel på tyska jöfversatt (Der Pangermanismus. HEine: I Schrift för Deutschland und die nordischen I Reiche gegen den dänischen Skandinavismus Jund das Russenthum). Han tänkte sig DanI mark såsom förbindelseled i ett vänskapligt loch broderligt förhållande mellan det öfriga I Norden och Tyskland, han utmålade för sig, hur från de nordiska rikena den konstitutionella friheten skulle intränga i och geInomtränga Tyskland, han fann det lika tjenlligt, att Holstein stånnade under dansk spira, 1som naturligt att nationalitetsstriden en gång Iför alla inslumrade — ty Pomern t. ex. hade ju funnit sig väl under svensk öfverI höghet (hvarvid förf. alldeles glömde att detta hans exempel bemtats från en tid, då T nationalitetsspörsmålet ännu icke existerade, loch att veterligen aldrig pomerinkarne försökt att få styra och ställa i Sverige, eller Iper fas et nefas förtyskat något svenskt Jlandområde). Emellertid, hur mycket än Munch var motståndare af en politisk förbindelse mellan Nordens tre riken, var han likväl 1848 en varm förfäktare af de Förenade rikenas väpnade uppträdande till Danmarks hjelps I den lifliga diskussion, som härom fördes, genmäler han en sin angri pare sålunda: som Ven af Ret har jeg holdt mig til den Side; hvor Retten er; som Ven af Folket i Modsetning til anmassende Aristckrater har jeg taget det slesvigske Folks Parti mod de holstenske Herrer; som Noråbo har jeg sluttet mig til Nordboer mod Tydskerno; som Medlem af de to nordiske torenede Riger, har jeg udtalt Önsket om, at vi, ved at komme Danmark til Hjelp, hjalp os selv; I den första af de tre artiklarne, införd i Morgenbladet den 1 Msj 1848, uppmanade han till deltagande i det möte, som samma dag hölls på börsen, för att uttala den norska hufvudstadens opinion. Han påpekade här, huru tyskarnes tydligt uttalade afsigt att skaffa sig bamnar ej kunde nås ens med eröfringen af hela Jylland, hvarför ock Augsb. Allg. Zeit. oförbehållsamt kallade det för en löjlighet, att nöjx sig med något mindre än hela Danmarks intvingande i tyska förbundet. Men hvar — frågar Munch — skall då gränsen vara? Är Danmark förtyskadt, så kan det ej undgås, att också tyska element mer och mer göra sig gällande i Sverige och Norge. I sjelfva ver: ket är början dertill redan gjord, ty de svenska och norska städerna innehålla ej få tyska beståndsdelar, och då vi ej kunna undvara en nära förbindelse med Danmark, skulle detta, om Danmark blifvit tyskt, gripa mer omkring sig. När då t..ex. Skåne förtyskats, skulle tyskarne med de säregna, nya begrepp om gränsförhöllanden, som de uppställa, en vacker dag säga: Skåne är tyskt, kom låt oss bistå våra tyska bröder i Sköne och hjelpa dem att afkasta det svenska oket, ty vi böra ju dessutom ega Sundets båda sidor, förr äro vi icke herrar öfver Östersjön. Och derefter skulle de finna, att de också borde vara herrar öfver båda sidorna af Skagerrak. Och hvad skulle så ändan blifva? I en följande artikel bemöter han invändningen, att äf-! ven Nordens förenade krafter icke skulle l: förmå att uträtta något, och han — antiskandinaven — äberopar ock, i likhet med konung Oscars proposition till svenska riksdagen, hvad nationaläran bjöde. Han anmärker också, hurusom danskarpes exempel skall visa, att ätven kriget, d v. s. ett rättvist krig, Kan ha sitt goda med sig, i ty att det uppfostrar nationen, bringar allal: dbliga lidelser till tystnad och framkallar: allt, som är stort och -ädelt. En sådan ver. kan medför hvarje stor och ödesdiger naå-: tionaltilldragelse, som kan förmå individen till att släppa all småaktig egoism och uppgå i nationen. En sådan verkan af liknande! nationella bändelser och nationel hänförelse ll var 1814 vår frihet och konstitution. Hadels j j den gängen de så kallade försigtige och. förständige segrat, då skulle den dag, i dag är, ej existera någon norsk sjelfstöndighet. Af den tredje artikeln inhemta vil. bland annat, huru till och med en man, soml4 Jakob Grimm 1848 i Vossizsche Zeitung li kunde yrka Bornholms återförening medli Tyskland, emedan ön (Borgundarholm) va-c rit — före folkvandringen bebodd af tyskaldc burgunder! Man må ej le åt — sägerls Munch att jag anser eröfringstörsök pålv sådana skäl möjliga. Aldeies dylika grun-lt der lät Ludvig XIV uppställa, genom sinali R6unions-kamrar, dä han bland annat eröf Ir rade Strassburg midt i den däjupaste fred.li Man hemtade grunder från förhällandena päll Karolingernes tid! Och hvem borgår för,! att icke hvarje skriflysten och vidtsväfvandef tysk historikers skrifrum blir ea liknande fterföreningskammare? Denna profetia har, t som man vet, sedan dess gått i en temligen1 bokstaflig uppfyllelse. . dt Af den tidskrift, under namnet Tids-Tavler, q som professor L. Kr. Daa i fjor börjadelg utgifva, och hvaraf förlidet år utkommo fyralå häfter eller ett bsnd af synnerligen läs 8 värdt innehåll, ha i 8r redan tre häften? blifvit synliga. I det första finna vifrämstl en sammanträngd öfversigt Om orogråfi og Geologi i Norge af Amund Helland. Derefter följer en uppsats, hvari utgifvaren, efter derom framstäldt spörjsmål, på anförda grunder afräder: norsk utvandring till Queensland, dit utvandrare af i Norge uppträdande agenter tillbjudes fri eller halffri resa. Antagligen, säger han, utgör detta landets vigtigaste företräde; klimatet passar ej för nordbor. Deremot anser han New-Zeeland, såväl på grund af klimatiska som andra förhållanden, mera värdt att tänka på. I en uppsats om Borgeraand påvisas, att Kristiania utmärker sig genom att producera få röstberättigade medborgare samt gönom att få af dessa bry sig om att utöfva sin rätt: 1865 var i Kristiania blott 140 af invånareantalet röstberättigad, medan i 6 andra vigtigare städer förhällandett var från !1s till oe, och storthingsvalet! samma år visade att hufvudstaden öfver-l:t AA mn Int fa förr föra