Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

metodistisk sjåpighet! Han vågade påstå att Grace icke vore så pryd med metodistpresten. — Vid denna nedriga tanke studsade Tom; ty en känsla af lågande harm och ett begär att i så fall slå ihjäl besagde metodistprest eller hvilken annan, som vågade kasta ömma blickar på Grace, bevisade honom sjelf tydligt nog, hvad han för öfrigt länge hade fruktat, att han verkligen på fullt allvar älskade henne. Emellertid tyckte han sig som en verldsman vara förbunden att yttra något för att hålla sitt anseende uppe, — hur skulle det gå an att så läta qväsa sig af en enkel landtflicka? Ännu mäste han pröfva hennes konst att svara, innan han erkände sig besegrad: Miss Harvey, vill ni förlåta mig? Jag har redan förlåtit er. Vill ni glömma ? Om jag kan det, svarade hon, och ehuru hon sjelf icke anade något sådant, var Tom skarpsynt nog för att af uttrycket i hen nes röst fatta att hon menade: något af hvad som händt är för dyrbart att kunna glömmas och något är dertill alltför pin samt. Jag ber er ej glömma allt hvad som passerat. Jag befarar, sir, att intet deraf vore någon heder för er att minnas. Heder, eller inte heder, sade Tom djerft, så ber jag er: glöm inte ett af de ord som jag sagt Hon kastade en hastig, forskande blick på honom. Att jag är i ert våld? Nej! förbannelse öfver detta ord! Hellre önskade jag att hafva bitit af mig tungan än att jag sagt något sådant. Nej! Att jag är i ert väld, miss Harvey. Sir! Något dylikt hörde jag er aldrig