Aftonbladet – 16 juni 1873, sida 2

2 Avge rr ärren de a röra ånger Med anledning af Mac Mahons val till ipresident lemnar en engelsk korrespondent en liflig skildring af det centralisationssy. stem, hvilket i så hög grad försvårar en lugn utveckling i Frankrike. Frankrike skall aldrig komma till lugn, skrifver han. förrän det får många underordnade centre för det politiska lifvet; dess municipaloch generalräd måste göras mer oberoende, in rikesministern måste lemna från sig hälften af sina funktioner, och prefekterne detroniseras. Prefekterne äro, för att begagna Prevost-Paradols ord, paschar under den mi: nisterielle storviziren. Allt inflytande i departementet är samladt i prefektens hand, hvarje än så underordnad embetsman ända till den ringaste skatteindrifvare är bero: ende af honom; han kan tillsätta och afsxeda sina underordnade efter eget behag, och derför har också hvarje regering i Frankrike haft en armå af lydiga tjenare till sitt förfogande. De äro legitimister, bonapartister eller republikaner allt efter som det ena eller andra partiet är vid statsrodret. De verkställa den nyc prefektens befallningar som vore han Jupiter sjelf, och äro redo att i hvarje bykrog utsprida, att nu är Gambetta, nu Thiers eller Mac Mahon den ende, som är i stånd att skydda Frankrike för anarki och bondens åkrar för plandring, provinserna för de röda eller Paris för de hvita. Det finnes icke en krogvärd så obetydlig, att han ej får känna prefektens makt. Om ett värdshus håller Republique frangaise skola gendarmerna helt säkert gifva värden en vink om, att det torde bli svårt att få krogrättigheterna förnyade, då radikalismen är så nära förenad med vinet. Ett municipalitet önskar statens understöd för att reparera en bro eller dylikt, och prefekten skall med glädje an befalia en anhållan derom, såvida mairen kan gå i borgen för stadens moraliska ordning och den moraliska ordningen betecknar öfversnsstämmelsen med den politik, som för tillfället råder i inrikesministeriet. Sålunda har hvarje prefekt till sitt förfogande en mängd sätt att utöfva bestickning och ingenting är för stort eller för litet att göras till föremål derför. Man berättar en anekdot om några bönder, hvilkas gäss brukade springa in på ett jordområde, som tillhörde staten. Detta ingrepp tolererades för en tid, men när den tidpunkt närmade sig, då valen skulle hållas, fick le garde champåtre uttrycklig befallning af underprefekten, att han skulle se till, att statens mark icke vanhelgades af gäss, hvilkas egare icke voro regeringens vänner. De stackars radikala eller politiska gässen blefvo sålunda fördrifna från sitt feta bete och omkommo kanske till följd af sin poli tiska öfvertygelse. Det är i synnerhet vid valen, som systemet utvecklar sig i sin fulla glans, hela lass af tillkännagifvanden och tidningar föras in i bondens stuga, och kan han icke sjelf läsa, så läser man högt för honom hvilken synd det är att motsätta sig den stora och goda regeringen, som utgör enda värnet mot revolutionen. Och på valdagen äro embetsmännen ifrigt sysselsatta att i valmannens öra hviska en sista påminnelse, uppmaning eller kanske hotelse. Sådant är detta gamla system, som dock icke utöfvar så mycket inflytande i städerna, ty arbetarne, gom hvarken ha gäss att skicka på bete eller broar och landsvägar, som skola repareras, skratta åt de tidningar, som anbefallas af hr prefekten, Äfven på landet har systemet redan under kejsardömets sista dagar och ännu mer under Thiers neutrala regering förlorat en del af sin glans, och oppositionella kandidater ha blifvit valde i kretsar, som voro regeringstrogna i de dagar, då hela oppositionen kunde åka hem i en droska, Det var derför en af de nuvarande makthafvarnes vigtigaste anledningar till missnöje med Thiers, att han icke ledde valmännen och icke använde sin myndighet till att hindra att så många radikala valdes, Det är derför intet tvifvel underkastadt, att icke den nuvarande regeringen skall med all kraft begagna det nya systemet, Men huruvida en sann konservativ utveckling är möjlig i ett land, der all makt och allt initiativ äro samlade i en hand, och der medelpunkten är en stad så orolig som Paris, är mer än tvifvelaktigt, ty centralisationen har gjort Paris till Frankrike, och hvarje parti, som är herre öfver Paris, är herre öfver Frankrike, om icke motpartiet har en stark armå färdig att kufva dess egen hufvudstad. Den franska regeringen och majoriteten inom nationalförsamlingen visa för hvarje