Aftonbladet – 4 juni 1873, sida 2

Men detta var en åsigt af saken som för ingen del föll honom sjelf in. Han kände blott denna allmänna missbelåtenhet med sig sjelf, hvilken, ehura man kämpar att bestrida sanningen deraf, ej är något annat än samvetets omutliga anklagelser. Tom försökte lugna sig dermed att han skulle kunna gagna mrs Vavasour genom sitt välde öfver hennes man, men i djupet af sitt hjerta erkände han på samma gäng att den minsta handling åt det hållet snarare torde göra hennes ställning sämre än förut och att denna dagens samtal mellan de båda herrarne förmodligen hade hemfört Vavasour vid retligare lynne än någonsin. Under det Tom lät sina tankar gå fram och tillbaka från det ena ämnet till det andra, såg han slutligen sin väg så otydlig för sig, att han verkligen nedlät sig till att gå och prata bort en stund med Frank Headley. Så kallade han sjelf saken, men i grunden gick han för att begära ett råd af en god man, emedan han icke sjelf kände sig god nog, för att gifva sig ett råd. Den unge presten stod just färdig att efter sin tarfliga middag gå ut. Fömiddagen egnade han ät skolorna samt andra törsamlingens verldsliga ärenden ; eftermiddagen åtgick under besök hos de sjuka, och då natten kom gick han ej till hvila som andra menniskor, men satt uppe vid sina böcker och för att skrifva sin predikan, ända tills klockan tre på morgonen. Klockan sex steg han åter upp för sin enskilda andaktsstund och gick derefter halfannan mil för att i församlingens kyrka hålla morgonbönen. Att på detta sätt lifvets ljus snart skulle brinna ned för Frank Headley var helt naturligt; derom buro: äfven hans bleka kinder och trötta ögon vitne. Aha; som vanligt ser jag! sade Tom i