Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

De pöem han skrifvit efter flyttningen till Penalva utmärkte sig genom en svagare grund, en mattare känsla; icke genom en lägre, sedlig ton; snarare då gerom ingen sedlig ton alls — mera ordprål, mera granna fraser. Hans önskan att finna något, som var värdt att säga, gaf alltmera rum för on sträf. van att säga nägonting på ett nyti sätt. På samma gång originaliteten i tankar mattadeg, tilltog originaliteten i uttryck; möjligen voro hans senare poemer konstrikare, men denna konstfärdighet hade blifvit nedlagd på alltför underordnade ämnen. Emellertid vandrade nu Elsley den brännheta julidagen uppför vägen och framåt den klippiga hafsstranden för att finna materialier för Bitt skaldestycke, och denna gång var han lycklig nog, ty under det han vandrade och klättrade bland klipporna under den låga ebbtiden, kom han till en punkt, som i sig sjelf utgjorde ett bättre poem än något som flutit ur Elsleys penna. Det var nemligen just samma hemska bergsremna, öfver hvilken Thurnall vid skeppsbrottet på ett så underbart sätt blifvit kastad af de våldsamma sjöarna. Samma remna, men nu icke hemsk längre och då Elsley blickade ned till dess botten, kände han sig starkt lockad dit ned af dess svalka och skönhet. Uppe på klippan, der han stod, brände solen så hett att man kände det genom skosulorna; han förmådde knappt hålla ögonen öppna, hafstången svartnade och krymte ihop; snäckor och maskar gömde sig så godt de kunde under sjöväxterna och det enda som rörde sig, var en mängd små, svarta punkter, lika krutkorn, som yra hoppade bit och dit på de allt mera bortdunstande hafsvattenpölaraa. Elsley böjde sig ned för att undersöka detta besynnerliga fenomen, men drog hastigt tillbaka handen