Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

-Jsådan, som man borde ega rätt att fordra i en q motion, som berör en så maktpåliggande fråga. I inledningen till densamma förklarar motionären, att en reform på detta vigtiga lagstiftningsområde endast är den tydliga och nödvändiga konseqvensen af åtskilliga föregående vigItiga lagstiftningsåtgärder,. Utan att ingå i någon vidlyftig undersökning af detta påstående, vill jag blott bestrida, att de ändringar i giftermålsbalken, hvilka motionären påyrkar, i allo äro en nödvändig konseqvens af den utveckling Iden ogifta qvinnans ställning i socialt hänseende lerbållit, ty efter min tanke har den här åsyftade reformen icke med denna utveckling något oskiljaktigt samband utan är åtminstone i flera afseenden fristående. . Vidare förekommer på följande sida af motionen en framställning, mycket sann för öfrigt, dderom, att i lagstiftningsväg åtskilligt blifvit gjordt till betryggande vinnans ställning genom att bereda henne nya förvärfskällor o. s.v. I Jag erkänner och prisar oss lyckliga, att vii I Men då motionären omedelbart derefter uttalar detta fall hafva tagit goda och stora steg framåt. det förmenandet, att denna snabba utveckling dock varit så till vida ensidig, att den direkt eller indirekt afsett uteslutande den ogifta qvinnan, under det att för den gifta intet eller så godt som intet blifvit gjordt-, tillåter jag mig påstå, att han förbisett den grundväsentliga skilnaden i qvinnans ställning såsom gift och ugift; och för samma påstående hemtar jag stöd af ett yttrande längre fram i motionen, der det frågas: Är det rättvist och billigt, att, sedan man åt den ogifta gyinnan skapat en fullt sjelfständig ställning och låtit henne njuta af full sjelfbestämningsrätt, fordra af henne en nppoffring af dessa rättigheter, endast derför att hon vill uppfylla sin egentliga bestämmelse som maka och moder? Här synes mig motionärens uppfattning innebära ett förbiseende af den gifta qvinnans ställning och betydelse just såsom gift, såsom maka och moder. I sammanhang med det ofvail änförda yttrar motionären den farhågan, att -mången qvinna, som genom arbete och sparsamhet förvärfvat sig ett visst oberoende och en någorlunda trygga ekonomisk ställning, skall tveka att uppoffra dessa säkra fördelar genom äktenskaps ingående på nu stadgade vilkor. Jag tror för min del icke, att dermed är så farligt. Jag trör, atti detta fall det kommer att gå såsom hitintills, att, der samstämmighet och kärlek äro rådande, ja, ofta, gudnås, äfven der der de icke förefinnas, äktenskap komma att ingås oberoende af ofvannämnda förhållanden, och då motionären vidare anser det kunna ifrågasättas, huruvida icke erfarenheten redan på många ställen och tyvärr i oroväckande grad visat, att hans antagande icke saknar grund-, vill jag häremot anföra ett lugnande faktum. Vid efterfrågan i statistiska byrån, huruvida. under den senare tiden, sedan ogift qvinna blifvit i borgerligt hänseende mera berättigad och flera nya sätt för utkomsten för henne öppnats, någon minskning i äktenskap försports, har jag erfarit. att de senaste 4 åren i stället visat ett icke obetydligt framåtgående, så väl genom äktenskapens absoluta antal som genom det relativa procentförhållandet till befolkningen. Det verksammaste botemedlet mot det onda. som man visserligen med skäl kan säga ofta vara rådande, då mannen på ett högst förkastligt sätt utöfvar sitt målsmanskap, är, enligt mitt förmenande, att söka i en större betänksamhet och mognare pröfning vid ingående af äktenskap. Ja. jag tror också för min del, att de vidgade medborgerliga rättigheter, som blifvit tillförsäkrade qvinnan, äro egnade att ingifva god förhoppning derom, att en dylik betänksamhet alltmera skall inträda. Jag delar nemligen icke den nyss af en talare yttrade betänkligheten emot giftomannarättens upphäfvande för myndig qvinna. Tvärtom anser jag det alldeles i sin ordning, att endast qvinnan sit! bestämmer öfver sin hand och sitt hjerta. Men då hon nu har denna rätt och samhället söker att genom ökade tillfällen till uppfostran och bildning betrygga ett riktigt användande deraf, så må vi hoppas, att förhållandena skola utveckla sig så, att hädanefter olyckliga äktenskap blifva sällsyntare än de, ty värr, förr varit. Ett annat kraftigt bomteedel —:!och det förnämsta — anser jr vara att söka deruti, att samhället med alla de medel. hvaröfver det har att förfoga, bemödar sig att dels motverka dryckenskapen, osedligheten och de laster, hvilka förgifta det husliga lifvet och göra äktenskapet olyckligt, samt dels att verka för, att kärlek och förtroende der alltmer må blifva rådande. Långt vigtigare än att tvista om några lagpararagrafer torde vara att söka medverka dertill, att en god och ädel anda alltmera må lifva det svenska folket och de svenska hemmen; och detta, förmodar jag, är ett önskningsmål, uti hvilket vi alla vilja förena oss. Ehuru emellertid förhållandet är sådant, att mannen ofta missbrukar sitt målsmanskap för qvinnan, har jag icke kunnat instämma 1 den åsigt, som här blifvit uttalad derom, att detta målsmanskap borde bottagas, eller med andra ord, att förvaltningen af den enskilda egendomen skulle tillhöra hvarje af makarne särskilat, emedan detta skulle motverka den enhet och enighet äktenskapet kräfver. Missbrukens tillvaro kan jag så mycket mindre förneka, som jag bland dem. om hvilka motionären säger, att de stå i beröring med den fattiga befolkningen. Jag har mången gång varit i tillfälle att se ganska upprörande familjeförhållanden. Jag vill icke säga, att grunden till eländet varit mannens fel, men ofta har det dock så varit. Nå väl, huru skall då saken ställas? Det anförda tyckes mig bevisa ROdvär nere att, för att afhjelpa dylika missförhållanden, för undantagen stifta en undantagslag. Ehuru äktenskapet enligt denna stiftelses djupa mening egentligen icke kan upplösas annat än genom döden eller äktenskapsbrott, har dock den menskliga svagheten föranledt dertill, att man måste från regeln medgifva undantag och låta skilsmessor af allehanda skäl ega rum. På samma sätt skulle också egendomsgemenskapen orubbligt qvarstå i äktenskapet såsom det regelbundna förhållandet, men — undantag måste ändock uppställas. Huru nu detta skall ske, tillbör ej mig att föreslå. Det må jurister nu och framdeles göra. Dock har jag hört af lagkloke män, att, hvad särskildt arbetsförtjensten beträffar, det är omöjligt att ladstadga en delning afl: förvaltningen deraf, utan att upphäfva det nuvarande personliga förhållandet makar emellan, : emedan denna förtjenst utgör makarnes gemen-: samt förvärfvade.egendom; och att olyckligt vore, l. om ett annat förhållande — ett rent bolagsförhållande — uppstode. Jag beklagar, om ej ett Jmpligt korrektiv häruti kan utfinnas, ty onekligen förslösar mannen ofta äfven qvinnans arbetsförtjenst, som borde och eljest kunde komma familjen till godo. Jag skulle emellertid för min del gerna vilja instämma uti hvad hr Philipsson yrkat, men jag anser, att den skrifvelse han föreslår är alltför vidsträckt och icke så begränsar de afsedda åtgärderna. som jag anser vara önskvärdt. Efter hr Philipssons sista föredrag, och med blicken fästad på motiveringen af hans reservation finner jag mig styrkt i min obenägenhet att ingå få hans särskilda mening. Vid sådant förhål-:ande kan jag icke annat än tillstyrka bifall tilll: Jagutskotters betänkande, men jag skall vara ! mycket benägen, att, när frågan sannolikt en an! nan riksdag ånyo förekommer. om jag då är med, gifva min röst för en lösning af densamma i den l: riktning jag antydt. i I öfrigt, mine herrar, vill jag blott tillägga, l att, då motionären anför ett yttrande af något): föregående lagutskott om -den betänksamhet,. jsom, när det gällt familjeförhållanden, alltid för den svenska lagstiftningen varit utmärkande samt sedermera erkänner, att -anmärk-: ningen eger fortfarande full giltighet-, jag, för min del, ber att få uttrycka den önskan, att samma betänksamhet alltjemt må blifva rådande lhos lagstiftningen i Sverige uti detta hänseen-! de. ty stor makt ligger sannerligen uppå att så l j j sker. Och för öfrigt, hvilket är bättre: att uppställa en mängd lagbestämmelser för äktenskapet och säga åt dem, hvilka vilja inträda i detta heliga förbund: -I skolen icke hafva något gemensamt, 1 på det att I icke mågen göra hvarandra skada;l4 än att förlita sig derpå, att kärleken skall varalt den makt, som jemnar de missförbållanden som ! kunna uppkomma. Jag vågar anföra ett heligtt ord: Kärleken söker icke sitt. Jag tror ej att! ordet låter rätt väl förlika sig med de yrkanden 1 om en mängd egendomsskiljande lagstadganden1 för äktenskapet, som nu framställas. Kärlekenl:t hoppas allt och fördrager allt. I försakelsenl: ligger en stor kraft till motvigt, ja äfven till attÅ er on j lnotligen vill jag, då man flera gånger kallat4 frågan en kulturfråga, som äfven jag anser den( förtjena att kallas. uttala den hjertliga önskan, l: att denna fråga, då den skall slutligen afgöras, lt må få en sådan utgång, att densamma kan kom-t ma att befrämja on stigande kultur, men icke ill