Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

liskt och fysiskt skönt; kanske böllo de i somliga hjertan vid lif ett begrepp om att både för menniskors själ och kropp lifsformer, vida skönare och ädlare än de vi nu ega och bevitna, äro möjliga; att de, om ock blott i enstaka fall, redan hafva uppenbarat sig på jorden och att de måhända äro ämnade att åter uppstå i helhet inom ett ideelt tillstånd i en fjerrav, gudomlig framtid, deråt hela skapelsen fortskrider. Detta är skaldens bestämda och ovilkorliga funktion. På det att han må utföra densamma, rör Gud hans läppar med hvad som visserligen kan missbrukas, men likväl ändå alltid är en gnista från elden på det altare, nedanför hvilket de heliga andar ropa: Herrs, huru länge? Om han reproducerar det sköna, om ock i en alärig så ringa grad, men med afsigt att göra det, då eger han den heliga gnistan. Och eme dan Vavasour egde denna gåfva, var han en poet. Men vissa brister gjorde honom svag som poet. Han nände icke eller var på väg att glömma att denna skaldegåfva blifvit honom gifven för praktiska ändamåj. Ingen kunde fordra af honom att han skulle framstå som en reformator af det samhällsskick, som syntes honom så uselt och ondt. Han var ingen praktisk, verksam man af naturen; men att han af skygghet och högmod alldeles drog sig ifrån verlden, tills han glömde attiden fanns lika mycket godt som ondt, det skadade honom som skald. Och äfven i ett annat fall var han svag: han hade totalt förgätit att elden från detta altare endast genom beständig sjelfbeherskning, godhet och ödmjukhet under alldagliga hemmets förhållanden hålles vid lif. . Följden blef att under huslig otrefnad och smägräl den heliga gnistan var nära att slockna.