Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

dom, som hon ärtt eller förvärtt. fn omtänksam fader, som vill bevara åt sitt barn oqvald denna rörliga förmögenhet, behöfver nemligen blott nedlägga dem i räntebärande obligationer, förklara, att dessa värdepapper äro undantagna från den blifvande maunens giftorätt och deponera dem jemte tillhörande kuponger i en bank med föreskrift dels att det kapital, som af obligationerna representeras. icke får utbetalas före en viss tidPunkt, och dels att dessa obligationer iintet fall få till mannen öfverlemnas. Derigenom är: visserligen mannen på grund af sin målsmansrätt obetaget att lyfta utdelningen å obligationerna och qvittera kupongerna; men om han förslösar medlen och hustrun begär boskilnad, kommer hon. med mannens uteslutande. i besittning af kapitalets. afkastning och kan jemväl, i öfverersstämmelse med de vid depositionen gjorda vilkor, få om händer taga sjelfva obligationerna. Således är efter min åsigt redan med nuvarande lsgbestämmelser icke så obetydligt sörjdt för qvinna i förmöget äktenskap. . I) Deremot, mine herrar. är detta ej fallet i medellösa äktenska. Hvad vill det i afceende å dessa säga, att lagen talar om qvinnans enskitda egendom, då hon icke har någon egendom. Der är hennes enda tillgång hvad hon förvärfvar, hennes arbetsförtjenst för dagen. Der just ären lagförändring i antydd riktning högst af nöden. Och om den äfven i många fall skulle visa sig vanmäktig art alldeles förhindra mannens missbruk af sin makt öfver qvinnans förvärf, lefver jag i vist öfvertygelse om det stora och välgörande inflytande, som det medvetande skulle utöfva å mannens ställning. att båda hafva lika rätt, och att han icke vidare är qvinnans herre. Man har sagt att det vore nödvändigt, att i äktenskapet eu finnes som styr. Jag tro. dock icke att en sådan åsigt rätt öfverensstämmer med hvad som eger rm i hvarje annat enskildt bolag, likasom icke heller med det sätt hvarpå detta bolagsförhållande betraktas i vår lag. Och att, i afseende å egendomförhållandet, äktenskapet kan anses som ett bolag, har jag sökt framhålla i min reservation. En dylik uppfattning gör sig ock gällände på fera ställen i lagen. Sålunda är t. ex. stadgadt, att om tiannen eiler hustrun draga något lövliga undan hvarandra, betraktas sådan bodrägt utur enahanda synpunkt, som då bodrägt eger rum af bolagsman idare förekommer i Giftermålsbalken ett stadgande, der lagstiftaren sjelf begagnat ordet bolagom den äktenskapliga föreningen. Jag tror vidare. för min del, att genom att borttaga målsmansrätten och underlätta för båda makarne möjligheten att er hålla boskilnad, man skulle stärka äktenskapets sedliga betydelse. Jag tror. att en sådan åtgärd skulle medföra en nyttig och helsosam verkan i det hänseendet, att äktenskapsbandet sammanhölles och fastare åtdroges att qvinnan, då hon finner att mannen står i begrepp att förslösa boets tillgångar, i rättan tid kunde utan ett behöfva emot mannen uppträda såsom anklagare, taga hand om sin andel i boet. Ett gammalt ordspråk säger, att då nöden träder in genom dörren, flyger kärleken ut genom fönstret, och jag anser, att det vore gagneligt, om ett sådant boskifte i ty fall kunde ega rum, ju förr detto heldre, hvarigenom total ruin mångev gång skulle förbindrasErfarenheten visar, att då bolagsmän. hvilka, när de först förena sig till gemensam affärsverksamhet, hysa känslor af aktuing och förtroende för hvarandra, men efter en kortare sammanvaro spåra någon meningsskiijaktighet i fråga om bolagets gemensamma angelägenheter, utan dröjsmål upplösa bolaget, det persowiga goda förhållandet fortfar Men ju längre de förblifva i bolagsförhållandet till hvarandra, sedan beträffande affärernas uandhafvande stridiga åsigter yppats och fått rotfästa sig, desto mera säkert är det, att bolagsmännen slutligen skiljas åt såsom fiender, under det att deremot, om i rätt stund bolaget upplöstes, det forna vänskapsbandet antagligen förblifvit orubbadt. Ett vigtigt skäl hvarför jag för min del är öfvertygad derom, att målsmansrätten måste upphäfvas, är dessutom det, att den sociala ställning. som qvinnan numera börjat antaga, med nödvändighet kräfver, att man så bereder, att hon såsom gift ej längre förblifver ställd under mannens målsmanskap. och jag får säga, att, då hon anses lämplig att öfvertaga befattvingaristatens tjenst, då hon kan blifva anställd t. ex. såsom kassör i en bank. jag ej förstår, huru man vill tänka sig möjligheten deraf, att mannen skall vara hennes målsman, så att han skulle kunna tillvälla sig disposition öfver medel, som bon för statens eller den enskilde principalens räknin om händer har. Härtill kommer. att, i följ deraf att qvinnan börjat :gna sig åtakademiska studier. lagstiftningen mer och mer bör gå i sådan syftning. K. M:t har ju, som bekant är, belt nyligen från våra universitet infordrat IDP: gifter, huru med examina för qvinnor skulle unna anordnas. Det kan ju således möjligen hända, att en qvinna kunde efter afslutade juridiska studier blifva sakförare, hvartill jag ingalunda anser henne olämplig. I Göteborg harför helt kort tid sedan blifvit anställd en fattigsakförare, och jag tror att om någon skicklig qvinlig jurist funnits att tillgå, hon mycket väl kunnat blifva dertill antagen Men om hon än så mycket utmärkt sig vid utöfvande af en sådan befattning, i samma ögonblick hon trädde i äktenskap måste bon nödvändigtvis lemna densamma, ty lagen bjuder, att den ej må vara fullmäktig inför rätta, som står under målsman. Då hon såsom ogift kunnat tillerkännas och jemväll visat sig mäktig att utöfva full sjelfbestämningsrätt, är det rimligt, att hon, derför att hon inträder i äktenskap, skall anses dertill oförmögen l: och följaktligen tvingas att upphöra med sin föregående verksamhet? Det torde alltså. såsom sagdt är, icke kunna förnekas, att den svenska qvinnans sociala ställning med oafvislig nödvändig-. het påkallar målsmanskapets upphäfvande. ; Jag kunde hafva mycket mera att tillägga, l. men jag måste upphöra, då flere talare anmält . sig till ordet, och jag anhåller derföre nu blott att få förena mig i det yrkande, som här framställts om bifall till min reservation. Om kammaren godkänner min der gjorda hemställan, hvilken ju endast afser en und. skrifvelse till K. M:t — ty ehuru jag i reservationens motivering uttalat mina åsigter, är det naturligtvis icke meningen, att dessa i allo ökola vara kammarens — om kammaren, oaktadt frågan fallit i Första kammaren, fattar ett sådant beslut, har kammaren derigenom uttalat sig om den riktning, hvaruti kammaren, för sin del. vill att lagstiftningen bör gå, och den enskilde medlemmen af kammaren kan deraf hemta anledning att vid en följande riksdag söka verka till ernående af det mål. bvars vigt och tidsenliga betydelse han djupt känner, Jå ett sätt, som kan vinna kammarens bifall. Öm åter lagutskottets betänkande antages och reservationen afslås, skall beslutet måhända anses utgöra ett uttryck af den åsigt, att riksdagen i sin helhet funne. att den icke bör gå längre, än hvartill 1871 års riksdag i dess und. skrifvelse i ämnet sträckte sitt anspråk och sina önskningar, men hvilket, enligt min uppfattning, icke kan leda till det mål. hvartill vännerna af rättvisa åt qvinnan böra sträfva. Hr Gummesson: Jag skall vara ganska kort, då tiden är långt framskriden. Jag vill blott tillkännagifva, att, enligt min öfvertygelse, tiden nu är inne, att lagen tillerkänner qvinnan samma sjelfbestämningsrätt öfver sin enskilda egendom inom äktenskapet. som hon redan har utom detsamma. När ogift qvinna är myndig, eger hon sålunda att efter eget godtfinnande fritt förfoga öfver sitt timliga goda. TI allmänhet är detta icke något annat och mera än hvad hon genom sitt arbete kan sig förvärfva, men äfven detta förvärf eger hon såsom ogift att förvalta oberoende af någon annans vilja. Då hon inträder i äktenskap, går hon emellertid förlustig denna rätt, och hennes arbetsförtjenst faller under mannens disposition. Detta är en inkonseqvens, som jag vill hafva rättad. Det synes mig vara en rättskränkning att förneka den gifta qvinnan en rättighet, hvilken hon såsom ogift är i oqvald besittning. Då jag följaktligen anser, att gift qvinna bör ega att lika väl som ogift fritt råda så väl öfver den egendom, hvilken hon före äktenskapet erhållit, som öfver hvad hon förvärfvar under äktenskapet, instämmer jag uti hr Philipsons reservation. Hr Alb. Staaff: Hr talman, mine hrr! Då man uppträder för att yttra sig i en så kallad humanitetsfråga och nödgas framställa invändningar emot densamma, äfventyrar man att blifva hårdt bedömd. Man kan dock motse detta med lugn, då man vet sig efter bästa öfvertygelse försvara en id6, som just utgör vilkoret för beståendet och utvecklandet af en sann mensklighet. Deriina stora och höga id är äktenskapets. En talare i mitt grannskap har visserligen riktat den förebråelsen mot lagutskottet, att utskottet saknat befogenhet att yttra sig om äktenskapets id, .då ingenting är derom taladt i den i fråga varande motionen. För min del är jag åter af den mening, att utskottet varit i sin fulla rätt, mAaAdANn mAtinnen PMA nära camMMmMANhanan moOd SE OOD--S-5656:8