Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

af hans makas kärlek och fyndighet; men läkt var det icke. Orsaken till hans orätta handling — hans fåfänga och egerkärlek — var ännu okufvad och Elsley var dömd ait samma dag inhemta den lärdom, att han skulle få lida för hvad han felat. Läsaren får icke glömma, att ehuru man må le åt Elsley Vavasour, har ingen filistå rättfeller anledning att bedöma honom som en blott föraktlig eller löjlig person, eller att utbrista: Ack, om han bara hade varit sådan jag ärl! Hade han blott varit löjlig, skulle Lucia aldrig gift sig med honom och mannen hade då endast med förakt blifvit nämnd, eller ock alldeles utelemnad ur denna berättelse, såsom en simpel, obehaglig figur, ovärdig en plats i romanen, ehuru möjligen användbar för tragedien, Man kan alårig af hjertat skratta åt en man, såvida man icke ändå i smyg hyser en hemlig tillgifvenhet för horom, och detta var hvad man gerna kunde göra för Elsley. Huru mycket värde hans fantasi, hans snille och så vidare, egde, det lemna vi derhänp, men hos honom fanns hvad som står högre än talang: han egde som författare högsintbet och kärlek till dygden. Det är sannt att det bästa som fanns hos honom — kanske allt som var godt — fick man söka i hansskrifter, icke i hans lif. Men i hans poemer fanns det och genomläste man dem, såg man att han aldrig behandlade ett ämne, utan att se det från en rätt, en ren, en upphöjd synpunkt. Hvad som var mildt och sannt; hvad som var ridderligt och högsinnadt, älskade han och skildrade det äfven gerna på de taf lor han upprullade, Måhända var hans eget uppskattande af sina poemer icke heller så oriktigt; kanske väckte de hos andra kärlek för hvad som är både mora