Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

, jman åter får upplefva stridens dagar. Och komJma stridens dagar än en gång, då blir alltid tid att kämpa och tillfälle att närmare redogöra för Isina åsigter. . ; Nu vill jag endast uttala den åsigt. att jag Ipå rationella skäl vill medgifva, att gift qvinna 2 Iskall hafva full rätt att, oberörd af mannens vilja, sjelf helt och hållet ensam och med full makt och myndighet förvalta den enskilda egeni dom. som ät hennes efter nu gällande lag, och v Jatt jag äfven är benägen att utsträcka området -Iför denna hennes enskilda egendom derhän, att jemväl ärfd fastighet i stad må derutiingå. Deremot kan jag omöjligen, och jag anser icke heller tiden ännu vara dertill mogen, efterskänka mannens målsmansrätt öfver det gemensamma boet eller gifva till spillo den grundsats, att hvad under äktenskapet förvärfvas skall vara gemensamt, och att mannen deröfver må styra. Ty om man äfven hyser den starka känsla som t) den föregående talaren, hvilken sjelf förklarade, -Jatt han vore en känslans man, torde man dock licke kunna bestrida, att, derest man vill taga! ;Jexempel från höger och venster, man skulle -kunhå åberopa känslans intryck till stöd förlika ; väl den ena åsigten som den andra. Min öfverI tygelse är den, att — med det föreställningssätt som ännu är rådande på landet och som jag, trots de landsortsrepresentanter, hvilka här uttalat en åsigt i en annan syftning, fortfarande påstår der finnas och vara vida öfvervägande, åtminstone inom den ort jag tillhör — någon sådan förändring i lagstiftningen, hvarom nu är fråga, icke är af nödvändigheten påkallad eller skulle annorledes än med motvilja mottagas; -Joch äfven om man ej vill medgifva detta, qvarIstår dock tydlig och klar den sanningen, att i Joch med detsamma man låter lagen på förhand förklara, att det icke finnes ens i boets förkofJran någon gemensam punkt der makarnes sträfjvanden böra mötas, ställer man sig på en gan-Iska betänklig ståndpunkt. Det kan visserligen Ikomma en tid, då anledning må finnas att vidtaga någon reform i sådan riktning, som motionären påyrkar, detta vill jag icke bestrida, men lävnu tror jag, att för ivstenskapets lycka, bestånd och välsignelse det är nödvändigt hafva qvar denna gemensamma sträfvan, och den blifver tillintetgjord i samma stund man förklarar, att inom äktenskapet någon gemensam egendom licke finnes. Ty om man vill vara lika uppriktig nu som 1871 års motionärer voro, skall man nödgas medgifva, att bakom den fråga, som nu debatteras, i sjelfva verket ligger ett upphäfvande af den fullständiga egendomsgemensamheten, som, bland annat, just utgör en bestämmande karakter för äktenskapet. Skulle hvar och en af makarne enskildt ega hvad de under äktenskapet förväfvade, så måste i konseqvens härmed giftorätten försvinna. Hvad blir då följden? En talare har ju här helt nyss anfört det exemplet, att, om i ett äktenskap en man förtjenar en viss samma penningar, men hustrun enom sin kloka och ändamålsenliga hushållning esparar kanske hälften af detta belopp, så och enär det icke kunde sägas, att summan blifvit af henne utan af honom förvärfvad, skulle un der nuvarande förhållanden den förmenta orättvisan sedermera kunna inträffa, att, om mannen j dör, eller gör konkurs eller boskilnad eger rum, hon går i mistning af all andel i dessa af mannen förvärfvade medel, hvilka dock rätteli gen borde betraktas såsom hennes tillhörighet. 1 den mån desamma utan hennes vårdsamhet och sträfvanden icke skulle hafva blifrit besparade. Då blefve hennes lott att komma på fattigstugan. Detta exempel påpekar ju nppenbarligen en farlig konseqvens af motionen, och säkert är, att det steg man nu vill taga skall komma att efterföljas af en lag, som är byggd på den grundsatsen. att giftorätten skall försvinna. På dessa grunder och enär, hvad beträffar hr Philipssons reservation, jag anser det vara olämpligt att till regeringen ingå med en enkel fråga utan att låta den åtföljas af särskild motivering, som kan hemtas ur reservantens egna motiv, då inga andra framställts, och dertill kommer. att! frågan redan är för denna riksdag fallen genom : Första kammarens beslut samt för öfrigt genom : ett års uppskof väl ej någon stor olycka sker, : instämmer jag med dem, som förordat bifall till ! lagutskottets betänkande. 1 i Hr Philipsson: Hr talman, mine herrar! An ledningen dertill, att jag, som ilagutskottet mot detta betänkande afgifvit en särskild reservation. hvilken här föreligger, så sent yttrar mig i frågan, har varit den, att jag baft den stora glädjen förnimma, hurusom de fleste talare, hvilka under denna långa öfverläggning haft ordet, instämt i det slut, hvartill jag i min reservation kommit och som innefattas i den hemställan jag der tillåtit mig göra, att riksdagen, i anledning af hvad hr Walldn i sin motion anfört, måtte besluta att i und. skrifvelse anhålla, att K M:t, vid pröfning af 1871 års riksdags und. framställning, täcktes taga i nåd. öfvervägande, ! huruvida ej, med särskildt fästadt afseende å i! den sedermera vidtagna lagstiftningsåtgärd. hvar-! igenom mö, som ej står under giftoman, berät-! tigats att sjelf göra äktenskepstförord, lagstift-)! ningen rörande den gifta qvinnans egendomsför! hållande bör gå uti den riktning, att densamma ! i vidsträcktare mån, än som med sistnämnda! ! skrifvelse åsyftats, befrämjar hennes likställig-! het med männen i förmögenhetsrättsligt hän-! seende. j Den talare, som egentligen opponerat sig mot ! detta mitt förslag till beslut anmärkte, att det, ! 1 t ( f ä 1 1 enligt hans förmenande, vore olämpligt, att denna riksdag, förrän K. M:t, så vidt kändt är, hunnit taga 1871 års riksdags skrifvelser under öfvervägande, skulle aflåta en ny skrifvelse i samma ämne. Jag tror, för min del, att detta resonnement är oriktigt. Ty om man kommer till den åsigt, att det sätt, hvarpå en föregående riksdag tänkt sig afhjelpa ett öfverklagadt förhållande, icke är praktiskt och riktigt i och ör sig, samt en förnyad framställning i det vig-1 tiga ärendet väl måste vara en bjudande pligt,): för så vidt, som man icke önskar, att regerin-t gen skall egna sig åt en lösning af frågan, som man icke längre eftersträfvar; huru mycket större ! skäl har man icke att så förfara, då under mel ! lantiderna inträffat en särskild. vigtig händelse, ! som, vid den tidpunkt då skrifvelsen blef besluten, icke var förutsedd, eller den at mig i re-Ir servationen nämnda ändring uti gällande lag, C att myndig ogift qvinna numera icke står under giftoman. : r Jeg ber för öfrigt att såsom stöd för min upp: l fattning, beträffande olämpligheten af berörda skrifvelse, få åberopa en enda punkt af den re-7 servation. som afgafs emot lagutskottets betäni l 1 g I r eg u 8 f Nn kande i denna fråga vid 1871 års riksdag. Den punkten talar enligt min tanke mera än allt an nat mot den med samma skrifvelse åsyftade åtgärd. Reservanten yttrar nemligen följande: -Med den hos oss rådande uppfattning af den äktenskapliga enheten ocn makarnes inbördes ställning och förhållande skulle ett förord af nämnda innehåll nästan ovilkorligen uppfattas såsom ett redan före äktenskopets ingående tillkännagifvet misstroende till den blifvande äkta manuens förmåga eller ordningssinne och goda vilja; ett dåligt förebud för det blifvande äktenskapets lycka och ett uttryck af bristande förtroende, hvilket under äktenskapets hela fortgång skulle ständigt ånyo återkallas i minnet, men till hvars frammanande vid äktenskapets början och ? ivgående. just derföre, föga benägenhet torde fin nas. Om detta omdöme, hvilket icke torde blifva så lätt att vederlägga, var berättigadt i en stund, då hvarje ogift qvinna hade giftoman, hvilken kundr inlita sig i dessa förbandlingar om äktenskapsförord med hennes tillämnade make. lära väl samma invändningar vara än mera befogade, då till följd af kongl. förordningen den 8 November 1872, som bestimmer, att myndig qvinna icke står under giftoman, hon numera sjelf skulle i de flesta fall komma att afhandla detta ömtåliga ämne med sin blifvande man, derest icke vid sådant förhållande kan vara fara värdt, att, såsom j: g i reservationen äfven antydt, ett dylikt förord alldeles uteblefve. Jag är här örsedd med uppgifter från från statitiska byrån. för år 1871, hvilka utvisa, att medelåldern för qvinnor, som ingå äktenskap, är 28—29 år för landsbygden och för stad något högre, Således I skulle. som jag sade, i de flesta fall komma att. beträffande äktenskapsförord, för qvinnan inträffa ettdera af de båda alternativ jag omförmält. n Jag skall icke mycket längre trötta kammaren, h då det nu är midnatt, Enär emellertid den ärade n talare, som näst före mig hade ordet, förmenat,h att jag med min reservation skulle afse att åstad-!1 komma ett upphäfvande af egendomsgemensamheten makar emellan, måste jag förklara. att ett dylikt antagande är ett stort misstag. Jag ber! memligen att i korihet få erinra — hvad min re-! servation, om den läses med någon uppmärksamhet, tydligen gifver vid handen — att jag alldeles icke velat framkalla någon ändring i lagen ji sådan den är, hvad angår egendomsgemensamhe v ten i boet, men jag har: ansett, att målsmansd rätten och den dermed förenade ensidioa förvalt-!e