Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 2

lå hon lyssnat till berättelsen om Benedicts kärlek och berömmet öfver honom, erkänner hon att hon redan förut visste hans värde. Att de det oaktadt, efter den ömsesidiga upptäckten af sina verkliga känslor, ej gå raka vägen hvarandra till mötes, utan först inna hvarandra, sedan Beatrices hjerta ytterligare veknat till följd af Heros olycka, och ej ens då kunna fnllt afstå från sina skärmytslingar, är ett drag af stor finhet ch sanning. Dessa styckets båda hufvudroller innehafvas af hr Fredrikson och frösen Åberg, hvilkas både uppfattning och vtergifvande af dem fordra det största erzännande. Sällan eller måhända aldrig har väl den förres utmärkta förmåga att säga sina saker framstått på ett klarare sätt, och äfven i det yttre gifver han en ganska ycklig bild af den hurtighet, som utmärker Benedict. Att fröken Åbergs apparition är allo intagande behöfver knappt sägas, och ifven hennes sätt att framföra sina repliker örtjenar beröm. Deremot vilja vi bedja den sktade skådespelerskan söka öfvervinna en viss hörbar ansträngning vid andhemtningen; vilken ofta inverkar störande. Den trolisen är eller har öfvergött till natur, men borde icke desto mindre genom ihärdigt bemödande och uppmärksamhet på sig sjelf innu stå att bekämpa. Är Benediet en representant af manlig raskhet och kraft, så framstår i stället hos Olaudio svagheten och lättheten att mottaga intryck. Han har visserligen förut sett Hero, ehuru då med en krigsmans ögon, när hon I återseendets första ögonblick tänder hans kärlek. Lika lätt väckt som den, är dock äfven hans misstroende, som först vänder sig mot prinsen, hvilken han fruktar hafva riat till henne för egen räkning, och derpå på ett så rörande sätt mot Hero. Äfven hans sorg, då han förmodar henne vara död, är af det lätta slaget och synes först förbytas till uppriktig ånger, då hennes oskuld på sistone kommer uti dagen. Ehuru herr Hartmans sköädespelareindividualitet säkerligen bäst bland teaterns manliga sujetter egnar sig för återgifvandet af Claudios parti, tro vi ej att han förmådde tillräckligt framhäfva alla dessa fina nyanser i karakteren. Han tager, frukta vi, sina uppgifter allt för lätt och låter en god rutin fylla bristen på allvarliga studier. — Heros mera ljufva och rörande, än bestämdt utpräglade karakter erhöll ej heller genom fröken Wiberg tillräcklig relief. Särskildt nödgas vi anmärka att hennes i öfrigt högst berömvärda bemödande att säga versen korrekt just genom det tydliga bemödandet blifver tröttande. All konst är svår och mäste läras, men svårigheterna fö icke anas: hon måste hafva sken af natur, eljest förefaller hon som idel konstighet. Af bipersonerna framstå förnämligast Nypon och Surkart, dessa odödliga typer för enfaldiga rävtstjenare i alla tider, hvilka, särdeles hvad apparitionen angår, på ett förträffligt sätt framställas af hrr Nyfors och Norrby. Möjligen skulle man kunna förebrå den förre att något chargera sin roll, hvartill dock gerna medgifves att den erbjuder stora frestelser. En och annan af hans repliker kunde, såsom sagdåt, till förmån för ett mer oblandadt komiskt intryck hafva utelemnats. Hrr Calmen och Dörum, såsom den gamle Leonato och hans broder, fylde väl sina platser, och hr Thegerström förtjenar en särskild mention för sin upp fattning af skurken Don Juan och särskildt för sin ytterst karakteristiska mask. Af de prof denne skådespelare aflagt, såväl här som tiilförene i En vintersaga samt Romeo och Julia, synes framgå att han bör blifva teatern mycket nyttig såsom framställare af de ytterst svåra och maktpåliggande Siroller, som ofta förekomma hoz Shakspeare. Hr Christierasson var deremot, såsom Boracchio, en teaterbof i sämre bemärkelse. Om öfriga medspelande, såsom återgifvande mindre vigtiga partier, ha vi föga att säga.