Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 2

TEATER. DRAMATISKA TEATERN. Mycket väsen fö ingenting, lustspel i 5 akter af W.-Shak speare; bearbetning efter Hagbergs öfver sättning. Detta den store mästarens lustspel, son redan tre gånger med stort bifall gått öf ver scenen, utmärker sig för humoristisi karaktersteckning, äkta qvickhet, skär ly rik och ett utsökt behag. Utan brister äl! det dock ingalunda, särdeles inför vår tids publik, och man skulle kunna anmärka at sjelfva dess förtjenster under stundom kom ma i strid med hvarandra. Så äro t. ex. de många vågade qvickheterna i Beatrices mur måhända till något men för det graciösa in tryck, som hon eljest är danad att väcka liksom det erotiska momentet hos Claudic på ett betänkligt sätt skymmes undan a den råa lustighet, med hvilken han i femte aktens första scen visar efter den förment olyckliga utgången af sin kärlek. Harmo nien i stycket, åtminstone från vår tids syn punkt, fordrar derför obestridligen åtskilligt: förmildringar af det i ena eller andra falle sårande, och dessa kunna, såsom alltid ho: Shakspeare, ske endast genom bortskärnin gar, hvilka i den bearbetning, som på dra matiska teatern följes, i allmänhet gjorts med pietet och omtanke. I poetiskt afse ende är att beklaga att femte aktens scen: kyrkan, som kastar ett försonande ljus öf ver Claudios verkliga känslor för Hero blifvit utesluten, ehuru vi gerna erkänns: att styckets ekonomi till viss grad fordra det. Möjligtvis kunde deremot några af de mänga rediterna i rättstjenarnes roler utar någon egentlig afsaknad hafva borttagits Emellertid är skådespelet i den forw, hvari det framträder, ytterst njutbart, och teater styrelsen har all heder af dess upptagande Vi beklaga blott att det skett så sent på spelåret, men hoppas tillika att denna om ständighet må motverkas af den förmåga ati bibehålla sig, som Shakspeares dramer vär digt återgifna inför en i ästetiskt afseende något odlad publik alltid ega. En anmärkning, som med något sken af rätt kan göras mot detta stycke, är att hand lingens enhet blir i någon mån splittrad der igenom att förf. med hvarandra sammanväft tvenne fabler, hvilka täfla om åskådarens deltagande: en glad, som börjar med den konstlade oviljan och det deraf härflytande yvicka ordkriget mellan Benedict och Beä trice och genom en enkel intrig af deras omgifning upplöses i en ömsesidig kärlek: samt en allvarlig, hvilken till och med kommer nära gränsen af det sorgliga, begynnande med Claudios och Heros nästan ögonblickligt födda kärlek, hvilken sedan på ett olyckligt sätt skakas till följd af ett nedrigt förtal och en hardt när oförklarlig lättro. genhet, men slutligen äfven den ledes till ett lyckligt slut. Motivet till den senare af dessa har Shakespeare, såsom ofta, hem tat från en italiensk novell, hvaremot de glada figurerna och deras historia uteslutande äro skaldens egen uppfinning. Till följd af denna dubbla handling sväfvar stycket understundom på gränsen mellan allvarligt skådespel och lustspel, men genom hela behandlingssättet tillhör det den senare arten, hvilket bäst visar sig derigenom, att det är den plumpa enfalden i rättstjenarnes personer, som afslöjar Don Juans skurkstreck och derigenom gifver en lycklig lösning åt den nyss så hotande ofärden. De komiska karaktererna, ej blott de djupt humoristiska utan ock de gröfre, äro äfven tecknade med mycket kraftigare färger, och sjelfva den gamle förorättade faderns och hans broders berättigade vrede är så framstäld, att den erhåller en viss komisk färg. Det oaktadt kan ej nekas att den sorgliga episoden af Claudios misstroende och föro lämpning mot sin ljufva och oskyldiga brud är så kraftigt utförd, att den åtminstone för stt ögonblick hotar att störa det komiska totalintrycket. I afseende å karaktersteckningen förnekar sig den store menniskokännaren lika litet här, som i sina djupaste och mest genomförda högre skådespel. Benedict och Beatrice äro båda sunda och kraftiga naturer, hos hvilka ett muntert sinne är uttrycket ej blott för ett gladt, utan ock för ett godt hjerta. Den förre är icke blott en tapper man, han är äfven en verkligt manlig karakter. Ehura han ingalunda är blind för Beatrices skönhet, vill han dock icke offra sin frihet, förr än han får höra berättas att hon älskar honom, men när hans kärlek en gång blifvit väckt, är den af alvarligt slag, så att han ej ryggar tillbaka för att på dess altar offra sin vänskap för Claudio. Beatrice å sin sida säger sig äfven hata siftermål, men deltager dock med sannskylligt qvinligt intresse i sin kusins lycka, och