Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 2

Werldsutställningen i Wien. (Korrespondens till Aftonbladet.) TIL. Wien den 21 Maj. (De italienska och grekiska bildhuggarne på industriutställningen. — Något om den svenska afdelningen — Konstutställningens invigning. Den danska afdelningen. — Teofil Hansen. — Verldsutställningen: börjar stadga sig och — så kommer börskrisen. — Hemsk statistik.) Jag måste börja detta bref med en rättelse af ett fel, som inflöt i ett föregående bref tili följd af den creda, hvari en mängd af utställningsartiklarne ända till dato befunnit sig; det är först nu man börjar spåra en viss färdighet, på vissa håll åtminstone. Den rika samling af skulpturarbeten, som här från de första dagarne ådragit sig stor uppmärksamhet och hvarom jag i korthet: dä nämnde, är ej utställd af Como, utan af: flera italienska mästare, företrädesvis från Milano (Angelo Biella, Pietro Guarnero;, Eurico Braga m. fl.), från Firenze (E. Zocchi), Bologna (Salvini Foava). Roma (Biggi), Genova och äfven Venezia. Alltid finner man i denna filialafdelning för den bildande konsten härstädes en talrik samling åskådare, ej blott verkliga ästetiska förståsigpåare och konstojutningslystne. Grupper af all moge från landet häromkring, österrikiska soldater, ungerska husarer, arbetare, som fått en stund ledigt från sina bråda utställ-ningsarbeten, folk med ett ord, som man. vanligen ser med likgiltighet förbigå konstverk, de stanna foreträdesvis här, pekande, gestikulerande och förklarande för hvarandra, så att de här posterade representanterna af ordningsmakten ha emellanåt fullt upp att göra för att hindra mängden att komma den fina, ömtåliga Carrara. marmorn för nära. Nicht beriihren, se men icke röra! heter det. Och orsaken till all denna. sympati hos äfven de mindre bildade klåsserna för de ntstälda konstalstren? Den är hufvudsakligast att söka deri, att hos dem är en realism förenad med det artistiska utförandet, som gör att folk i allmänhet bättre känner igen sig ibland dem, än när det vanårar omkring en söndeg i de stora konstgallerierna i Belvedere, t. ex. det förstår söledes bättre uppfatta kärleken framställd såsom här i bilden af en mor, hvilken lekfullt bannar sin son, en liten gensträfvig, aldra som näpnaste unge man vill se (grappen bär namnet il capriccio del modestino) bättre, än när den representeras af kärleksguden sjelf med sina vingar på ryggen. Folket förstår lättare denna barnkammarverld, hela denna genre i marmor, hvaraf: en del äfven funnit sin plats i konstafdelningen. Det synes som tidsandans benägenhet att vara realistisk, kanske väl mycket besjälat de nyitalienska skulptörerne vid utförandet af dessa statyer och grupper; så yttrar sig åtminstone en och annan kritiker — men mängden af dem, som besöka synnerhet en industri-utställning, kommer vanligen dit med andra tankar. Det förefaller dessa intressantare att skåda George Stephenson, inventerande sir ångvagn (figur at prof. Emilio Zocchi) än olympiska gudomligheter och forntida hjeltar, som så länge och ofta skänkt bildhuggaren motiver. Mam anmärker vidare med skäl att konstnärerna äfven företrädesvis lagt an på att genom veka barnoch qvinnogestalter fängsla åskålarne med en ögonfägnad, som ej är fullt värdig konstens verk, hvilka böra vara nog för sig sjelfva och ej i behof af yttre tillälliga hjelpmedel. De flesta af de här exoonerade bilderna äro också verkligen framställningar af barn, ungdom z eller qvinnor L la Byström, ofta tillagda accidenser, hvilka synas främmande för den rena skulpturen: n flicka, som pröfvar, troligen för första sången, en långklädning och väl behagligt vetraktar de släpande vecken, en annan, en litens representant, läsande i sin bok, unler det hon stickar på sin strumpa. (Konstären har här icke försmått att låta henne egagna verkliga stål-sticknålar.) La preghix ra sforzata, så benämnes en bild, förestälande också en liten gensträfvig unge, som vingas att förrätta helt ordentligt sin bön; ultid eger denna täcka figur en mängd förjusta åskådare omkring sig. Rafaöl och Vichael Angelo äro också båda framställda sin ynglingaålder, den senare 16 år gamnal, sysselsatt att utföra sitt första skulpurarbete, en satyr; han låter nu sin mejsel. vila, i tvifvel huruvida han rätt fattat sin uppgift, momentet är mästerligt framstäldt. Anmärkniogen är nog riktig att man här lar framför sig för mycket af det veka, slatta, för litet af det manliga elementet: att: le olika konstnärerne på det ideellas be costnad skattat väl mycket åt smaken för ealism eller naturalism, som förhållandet n gång förut var med den milanesiska skoan under 17:de århundradet, att män såleles frångått principen, som förut var den werrskande i Italien, under konstens blomtringsperiod derstädes, då bildhuggarekonstären föredrog att framställa manliga figu-. er såsom uttryck af kraft och någenhet, nbringande barngestalter blott somi bifiguer, just som samme Michel Anpelo ) gjort i