Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

eldet vidare heter: dock må icke nägandera manI kan utestänga den andra från sin bostad, ett stadfönde som nödvändiggjorts deraf att, såsom erarenheten visat, en hustru låtit kasta utsin man ur det hus, som tillhörde henne enskildt. Då jag nu talar om rösetvantens åsigter, så har jag icke för afgigh att täla öm det tesiltat, hvarlill hah kommit, utan om de ledande grundsatserna i hans reservation. Och i afseende på dessa saknar jag bestämmelser, som afse att betrygga, att det gemönsaminä boet får sin andel af den enn eller andra iäkans enskilda egekdöm bestämmelser som, på sätt en föregående ärdå talare på Stockholmsbänken upplyste, återfinnas i andra länders lagstiftning, der man sökt skydda hustruns egendom. Måhända kan det dock inträffa, att dessa bestämmelser kunna regleras genem den skilrtliga tlvsrehskömmelsö, som bolagsmännen i den äktenskapliga firman nödvän-I digt måste ingå, om bolaget skall kunna utöfva sin verksamhet och tredje mans rätt bevaras. Men huru svårt det är att bevara tredje mans rätt, då man skall ordna förmögenhetsförhållandet emellan makar, torde vara kändt, och särskildt lemnar den romerska rätten slående exem pel derpå att sådant -llid lygkats. Jag skulle äfven kinia hänvisa till förkålländet iandra länder. der mannen ganska ofta lyckats att oriktigt rädda en del af boet undan sina borgenärer. just under skyddet af den lag, som skolat betrygga hustruns egendom. Låtom oss nu slutligen se till. huruvida de nu föreslagna bestämmelserna verkligen lemna tilläcklig säkerhet för hustruns fält. År det så? ej, ty det personliga förhållandet i äktenskapet är af den kraftiga och mäktiga beskaffenhet, att det skrifna lägbudet ganska lätt i jemförelse dermed blif utan all verkan, och den oskrifna lag, soih finnes i makarnes bjertan, trotsar och upphäfver ofta det skrifna lagordet samt framkallar de förhållanden, som lagen just velat undvika. Vi ega redan i vår hil gällande lag ett stadgande, som är atsedt att skydda den gifta qvinnans epanderätt. nemligen stadgandet i 11 kapitlet I ? Gifterimålsbalkei, att mannen ej har makt att ttah hustruns samtycke bortskifta. förjun eller sälja hennes fasta gods å landet eler jord och hus i staden. Har nu detta stadgande i verkligheten visat sig tillräckligt för bevarande af hustruns rätt i de fall, då mannen missbrukat sitt målsmanskap och förslösat boets tillgångar? Jag tror, att det i många, om id de flesta af dessa fall visat sig fullkomligt kraftlöst. ty mannen har utverkat sig hustruns bifall att förtoga öfver denna hennes enskilda egendom. Det finnes ock på ett eller annat ställe i lagstiftningen uttalanden, som gifva stöd åt mitt I påstående, att lagen i och för sig ej är i stånd latt betrygga egendomsförhållanden emellan äkta I makar, så vidt nemligen det blifvit erkändt, att I der ett konfiaontiojs förhållande eger rum melHan två personer, der erfordras äfven särskilda bestämmelser för atfärsafhandlihgar dem emellan Ttill förekommande sf missbruk af den personliga I ställningen. Om det nu förhåller sig så, att tillräcklig trygghet för den gifta qvinnans eganderätt i alla fall icke kan vinnas genom de nu föreslagna lagbestämmelserna, då bör man väl betänka sig, innan man gifver lagstiftningen i denna riktning Isådan utsträckning, att den träffar alla äktenskaf, innan man skapar två viljor af en och förvandlar iman och hustru till tvenne stridande parter. Man invänder visserligen, att ett sådant förhållande icke skall inträda i de äktenskap, l der kärlek. förtroende och aktning äro rådande, men att undantagsfall från det normala förhål-: landet finnas, och der är det godt, att lagstift-l ningen skyddar hustrus rätt. Jag har dock enl; annan tro om det förra. Jag tror, att man lö-; per fara att förändra det goda förhällandet i ma: karnes ställning till hvarandra genom att stifta en lag, som säger till den ena makan: bevaka : dina intressen emot din make och bevaka dem! väl. En sådan lag är, enligt min öfvertygelse, l: egnad att alstra misstro och oenighet i äkten-: skapet och, så att säga, inom hushållet skapa två fiendtliga läger. Detta är tomma inbillningar, säger man. Vid alla föregående lagförändringar af dylik beskaffenhet hafva vådor förespeglats; sådana hafva dock icke inträffat förr, och således bör man icke befara, att den nu ifrågasatta lagförändringen skall medföra några faror. Låtom oss då se till. hvilka lärdomar hi-l. storien gifver. Vi finna då. attidet gamla Rom, l: der man slutade med att gifva den gifta qvin-1. nan ett skydd så stort, att det i viss mån förnärmade mannens rätt och synnerligast hans bor-. genärers. inträdde just den lagstiftning, som af-: såg att betrygga hustruns rätt till sin enskilda egendom, icke under den i sedligt afseende godal tiden utan först pä den senare tiden, då sederna l råkat i förfall och då öfverflödet på lagar förgäfves sökte ersätta bristen på sedlig kärna. Ser man på nutiden, så är det eget att just il. Nordamerika, hvilket lands lagar i så hög grad skydda den gifta qvinnans räft, äktenskapsskil-, nad är ytterst vanlig. Jag vill påminna mig,l att jag sett nppeifras, att i en af Nordamerikas l. stater, i hvilken det moraliska tillståndet varl. jemförelsevis godt, en tiondedel af de ingångnal, åktenskapen upplösas genom skilsmessa. Ett ungefär likartadt förhållande egde rum i Rom på den : senare tiden, iv just då voro äktenskapsskilna-: der snart sagdt hvardagliga händelser, medan :. deremot under de första seklen, då mannen ensam rådde öfver egendomen, det var ytterst säll-); synt att något äktenskap näste å detta sätt. Ett sådant resultat af en lagförän ring, hvarigenom äktenskapsskilnad kommer att höra tilllj ordningen för dagen, böra vi söka undvika. Men hvar har då familjelifvets helgd bäst beva-l4 rats? Jo, just hos de folk, som stadgat egen-. domsgemensamhet i äktenskapet, nemligen del: germaniska folken, hvilka gifvit upphof åt föreställningen om att boet skall vara en för båda . makarne gemensam egendom, men dess förvalt-; ning ställas under en vilja. Jag lägger synner-: L 1 1 i 1 E t 4 4 RI ra ER I EET EE FM Ee-rtrkes lig vigt derpå, att det är enheten i äktenskapet, som bör upprätthållas och betryggas, icke man-s; nens målsmanskap, ty om hustrun genom sin ställning till mannen vore bättre i stånd att utöfva målsmanskapet, skulle jag för min delicke tveka att skänka henne detsamma; men då mannen nu genom sitt personliga förhållande till hustrun, i hvilket man icke ifrågasatt ändring, är den mest lämplige dertill, måste han ock, efter min tanke, råda öfver boet. Jag tillåter mig att härvid erinra, om hvad lagkomiten år 1862 yttrar i detta ämne. Den säger nemligen l( detta: Mannens förvaltning af boet är en följd af hans målsmansrätt; men då viss egendom anses af lagen såsom hustruns enskilda, böra för utöfning af förvaltningsrätten sådana gränser bestämmas, att denna egendom icke genom hans ensidiga åtgärder måtte gå förlorad Det är i denna riktning en förändring i lag-. stiftningen bör gå. Om den bygges på dennal; grund, blir den naturlig och sluter sig till delj rättsbegrepp, som af ålder varit gällande ochl; tillämpats. Grundsatsen att en gräns bör finnas, för mannens förvaltningsrätt uttalar sig ock il; det skydd för qvinnan, som vunnits genom hbo-l, skilnadslagen af år 1862, hvilken kan ytterligare utvecklas. 1 Det visar sig dock, hvad boskilnadsrätten be-l: träffar, att denna rätt, i de fall lagen nu med-? gifver densammas utöfvande, icke varit tillräck: ( lig att skydda qvinnan, emedan hon i de flestal fall, så att säga, dragit sig för att söka boskil-: nad. Men hvarför har hon då visat en så storli motvilja för att anlita den utväg lagen anvisat! henne? Jo, troligtvis derför att hon ansett. att!l gemensamhetsförhållandet i äktenskapet skulle il och med en boskilnad till stor del försvinna. li: Det är denna uppfattning af gemensamhetsför.! hållandet i äktenskapet, som fått sitt uttryck ill följande yttrande af nyss åberopade lagkomitå. js Jag ber att härvid få erinra, att lagkomitån bet stod af personer, som i allmänhet ansetts ega en 1 klar blick för framtidens kraf, och som förberedt flera vigtiga reformer i lagstiftningsväg.!: Komitån yttrar sig sålunda: f Att mannens förvaltning af allt, som tillhörsamfälligheten, innebär rättigheten att deröfver! fullkomligen råda, kan ej vara underkastadtl tvifvelsmål. Inskränkningar häruti skulle mot-t verka lagens ändamål, i det de betogo mannen nödig förmåga och verksamhet att försörja sig! och hustrun samt att boet förkofra.Detta är lagkomitens yttrande om mannens så l: mycket klandrade målsmanskap. Härtill läggert en ledamot i komiten följande: Sammanförandet af makars egendom till ettli bo under mannens förvaltning är stadgadt tilll deras inbördes förkofran och för att rg förena deras fördelar och välfärd samt ere aj den enhet i styrelsen, som grundlägger ordning och varaktighet i alla samfund. j Denna uppfattning är icke en tom fras, denl: lefver i folkets hjertan, såsom en talare nyss er1 kände. och hos den stora landtbefolkningen. hvars representanter äro här så talrikt församlade, har: den sitt räkraste stöd. ty det är just på landet. : som familjelifvet i allmänhet måbända vårdas: renast och säkrast. Landets målsmän böra der-: för väl se till, att de befordra den sanna kultufmnn hwillkoaka ntvanann ink Afa line mod bråd