Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

Och så kan ni tala, efter allt — Efter hvad? Efter att ni fann mig, eller rättare jag fann er, den granskande, trägna gästen i foyern, af brist på allt annat intresse, road af att, tack vare er höga bildning, undervisa scenens mera lofvande adepter iskädespelarkonsten och till vinnande af egen ökad menniskokännedom göra experimenter med hvarje svag qvinna ödet förde i er väg. Och jag — det nya föremålet för publikens npyfikenhet, måste ni uppbära, för att bevisa jer egen smak, beskydda, för att visa er frikostighet; bilda, för att visa ert klara omdöme. Ni såg snart att ni hade begått ett misstag: — ni ville leka med den unga tigrinnan — och fann, att hon hade klor; ni ville få den enfaldiga fisken på kroken, men fisken var starkare än ni och fångade er. Marie, var barmhertig! Är då ert hjerta af stål? Det är af eld, som mitt namn äfven utvisar. Hon stod hög och rak och såg på honom med blixtrande ögon. Hon var i denna stund nästan förfärande skön. Eld! Är det verkligen så?Ja, eld, på det jag må tända er, elda er att verka mitt verk, att inom ert bröst gömma det lågande nit, som brinner i mitt eget hjerta dag och natt! Stangrave såg på henne bestört. Var hon vansinnig? Men nej; hennes ansigte sade icke så; hennes panna var snöhvit, hennes drag voro lugna, hennes blick, ehuru eldig, var klar, stadig och full af mening. Ni känner således mr Thurnall? fortfor hon efter en liten stund. Ja! hvarför frågar ni detta? Emedan han är den, ende vän, som jag eger på jorden. Er ende vän, Marie! Ja, den ende, svarade hon lugnt, hvil