Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

mean hu kunna för kanske rätt låns tid undanskjuta den fullständigare reformen, När tran mot den lilla begäran, som i det stbsidiära förslaget framstälts, eätter ett bleklagdt nej, så må man vara viss derom att under trycket växa krafterna, och historien om denna reform likasom om så många andra humanitetsfrågor, blir då deh gamla om de sibyllinska bladen. Vi skola ej vinna något denna gång, men de som väntat så länge, kunna vänta ännu någon tid, i förhoppning om att få mera. Uppskofvet är ei egnadt att inge farhågor hos andra än dem, som fästa en öfverdrifven vigt vid riktningen af opinionsvindarne i en representativ församling. Jag gör ej detta. Jag tror att det finnes en starkare makt, som ser till att det utkastade fröet får både mull att gro i och nödig vexling ef befruktande solsken och regn. Jag skulle för tin del helst vilja instämma med imötionären i hans principala förslag, men jag viker för hans uttalade önskan och yrkar bifall till reservationen. Hr Törnebladh: Det må vara förlåtligt, om, då man uppträder efter flera talare, hvilka alla angripit lagutskottets nu föreliggande betänkande eller det slut, hvartill utskottet i denna fråga kommit, man känner sig i eh tis förlägenhet, då man icke kan tela Samma åsigt, som esse talare så varmt förfäktat, utan söker komma till ett annat resultat. Då jag nu går att redogöra för de skäl, som förmått mig att i motsats till de föregående talarne yrka bifall till utskottets förevarande hemställan, her jag att få till en början vidröra frågan, hurtvida den nuvarande tidpunkten kan anses vara lyckligt vald för att göra en framställning till regerinfen i denna fråga. Då riksdagen, som naturigtvis icke kan sjelf utarbeta mera omfattande Horla begagnar sin grundlaägsenliga rätt att till K. M:t ingå med en fråmställning i sådant afseende, stödjer sig uwtzn tvifvel hvarje sådan framställning på en djupt grundad öfvertygelse om nödvändigheten at den lagförändring, ihan åsyftar, och en bestämd. vigt öm ten riktning, i hvilken denna föräntting bör gå. Om detta gäller i allmänhet — och jag tror att dennä tppfattning är riktig — så måste detsämina gälla framför allt i frågot, goin falla inom familjerättens område, åer, enligt allas erkännande, den största varsamhet vid antagande af nya lagförslag är nödvändig och der man —fjag hänvisar till hvad en talare nyss yttradeväl fan vänta ett tiotal af år nå en mera genomgripande reforms införande, blott den alutligen. går. För två år seden ingick riksdagen till K. M:t med en framställning vin tterbetande af förslag till sådan ändring af 8 kap. 15 giftermålsbalken, att genow äktenskapsförord må kunna betingas rättighet för hustrun att råda öfver sin enskilda egendom, Nu vill man göra en framställning om en ytterligare mera omfattande utvidgning at den gifta qvinnans rättigheter i hennes ställning till mannen i förmögenhetsrättsligt hänseende. Är det verkligen skäl dertill? För att skäl härtill skola finnas, måste en förändring hafva inträdt i lagstiftningan på de sista ären eller den allmänna opinionen vunnit en sådan stadga, att den nu framträder med ett gatvisligt anspråk att blifva hörd. Ja, säger den ärade reservanten i lagutskottet, en förändring har inträdt genom k. förordningen af den 8 November 1872, som tillägger mö, som ej står under giftoman, rätt att sjelf göra äktenskapsförord, och let ömtåliga och grannlaga förhållande, hvari qvinnan vid utöfvande af denna rätt sättes till sin blifvande make, föranleder dertill, att qvinnan i många fall nödgas att afstå från begagnande af den rättsförmån, lagen anvisat henne. Men detta stadgande, som meddelats naturligtvis med hänsyn till att sätta den ogifta mn liga qvinnan i stånd att sjelf utöfva den i lag jörut medgifna rätten till äktenskapsförords upprättande, kan väl icke utgöra ett giltigt skäl Lill att söka utsträcka qvinnans rätt i andra fall. Riksdagen skulle just genom ett bifall till reservantens hemställan i viss mån gifva sig sjelf orätt och säga: vi hafva gifvit qvinnan en rätt. : som hon icke kan utöfva, och derföre böra vi utsträcka densamma till rätt för qvinnan attwunler äktenskapet bevaka sina intressen mot mannen. Men skulle icke en sådan rättighet hafva ill följd, att just detta ömtåliga och grannlaga örbållande, som nu förutsättes såsom inträdande e äktenskapet, skall återkomma under äktenapet i fråga om bestämmandet af affärsverksamheten eller boets förvaltning, men då icke ör en gång, utan snart sagdt för hvarje dag och hvarje stund. Men man säger kanske, att opinionen så stad-1s sat sig, att den icke längre kan motstås. Jag måste dock bestrida, att opinionen i denna fråga 108 den stora mängden af folket och äfven hos len mera tänkande delen deraf ännu kommit till wl klarhet. Jag tänker härvid icke på dessa uftseglare i kulturens rike, som fylla sin balong med känslosvall och stiga så till de höjler, hvarifrån allt här nere förefaller dem så ;mkligt, men der de dock löpa fara att förfrysa de skarpa lufströmmarnes issnde kyla. Nej, jlst: ag tänker nu på dessa af öfvertygelsens värma lj senomträngde män, både inom och utom denna cammare, som praktiskt sökt befrämja den i fråga rarande saken, och af hvilka flere i dag upprädt på detta rum. Jag tror, att icke ens hos lessa öfvertygelsen i afseende :på den nu förelagna lagförändringens art och beskaffenhet innu vunnit tillräcklig klarhet och stadga. Jag ir skyldig beviset för detta påstående. Låtom ss då se till hvad som i denna sak åtgjorts unler de föregående år, som vår erfarenhet bevitat. Vid 1867 års riksdag väcktes inom denna ammare motioh om förändring af lagens stadvande angående äktenskapsförord. År 1870 väckes förslag om ändring i gällande bestämmelser förande mannens målsmansrätt, äktenskapsförrd och morgongåfva. Begge dessa motioner blefvo af riksdagen afslagna. Vid 1871 års riksNH väckes ett nytt förslag, som ledde till framtällningen om förändrade lagbestämmelser röande äktenskapsförord, under det att en reserrant inom lagutskottet. till hvilken många af lenna kammares ledamöter anslöto sig, föreslog lö n förändring i boskilnadslagen i syfte att utridga rättigheten att söka boskilnad. Nu — år 873 — har väckts en motion, åsyftande en sålan lagförändring, att gift qvinna må tillerkän-ä las rätt att råda öfver sin enskilda egendom ller åtminstone öfver sin egen arbetsförtjenst. Jtskottet har afstyrkt detta förslag. men en reervant har gifvit en annan form åt detsamma syftning att i vidsträcktare mån bereda likstä ighet emellan hustrun och mannen i förmögenjetsrättsligt hänseende. Äro väl alla dessa olika ramställningar och förslag egnade att visa, att fven på det håll, der man väntat klarhet. saex blifvit utredd och åsigterna vunnit stadga? lag tror, att man med fullt skäl härtill kan vara nej. Alla dessa förslag och framställninar visa dock en annan sak, nemligen att delagandet för den gifta qvinnan är synnerligen tort inom Sveriges landamären, att man här ill fullo uppskattar hennes moraliska rätt, äfen om man ännu icke kan ställa densamma på uridisk grund. Den förkastelsedom vi hört i jenna kammare och annorstädes uttalas öfver je sjelfviska och hjertlösa män, som försumma in pligt att vårda det gemensamma boet, beviar äfven, att den gifta qvinnan i vårt land icke nses såsom en slafvinna och den äkta mannen åsom en tyrann, som efter behag kan bestämma fver hennes väl, utan att äfven han har pligter tt uppfylla, som icke kunna ostraffadt efterlåas. Detta erkännande är ett; men ett annat r att i allmänhet och utan särskilda skäl spränga der gemensamheten i äktenskapet, att deruti nlägga två viljor i stället för en och att gifva äring åt de sjelfviska känslor, som, enligt n stor tänkares uttryck, äktenskapet just kall vara egnadt att undertrycka. Så äro le nu ej längre tn, utan ett.Denna är den ramla svenska uppfattningen af makarnes inbör les ställning och denna uppfattning lefver ännu 108 den stora massan af folket. Men, säger nu den ärade reservanten, denna uppfattning af makarnes ställning till hvarandra san väl vara riktig, då det gäller det personliga ättsförhållandet dem emellan. icke i afseende på leras egendomsrättsliga förhållande. Kunna då lessa förhållanden i äktenskapet, det personliga ch det egendomsrättsliga, i verkligheten fullt kiljas från hvarandra? Kan man uppdraga en estämd gräns dem emellan? Det är möjligt att n gräns kan uppdragas der rikedomen öfverflölar. Der är det lätt att dela åt hvardera maan af det stora öfverflödet; men det är svårare tt uppdraga gränsen, der boets tillgångar knappt äcka till, der makarne blott med möda och omanke kunna draga sig fram och hela deras inomst eller arbetsförtjenst åtgår för boets genensamma bästa. Ock vill man verkligen upp raga en bestämd gräns mellan makarnes egenomsrättsliga och personliga förhållanden, en räns, för hvilkens bestämmande stora svårigheer möta jast deri att barnens uppfostran och msorgen för deras framtid icke kan frigöras från le rent pekuniära förhållandena i boet, kan man 8 må mA RR RAR OR URL ÅA h