Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

de Stangrave med hvita, sammanpressade läppar, Jag tror att han kunde varit det, svarade hon vårdslöst, ifall han hade gjort sig besvär att bedja om min kärlek. Marie, detta går för långt! Glömmer ni då med hvem ni talar? Vet ni inte att jag af er förtjenar mensklighet, om inte något mera? Emedan ni tillbeder mig, och så vidare? Ja, det har mången man redan gjort, eller åtminstone sagt mig, att han gjort. Vetni väl att jag skulle kunna vara grefvinna i morgon, om jag så behagade, enligt hvad Sabina har sagt mig ? Grefvinna! För allt i verlden, antag er charmerade, engelska aristokrats anbud och tillåt mig att uttala mina varmaste lyckönskningar! Måhända skulle min charmerade visconnt låta sig mindre skrämmas at min härkomst än ni, ifall jag, som jag redan hotat, skulle yppa den för er. Marie, jag kan ej uthärda detta! Säg mig blott hvad ni menar härmed. Hvad frågar jag efter er härkomst? Ni är mig allt! — jag tillber er — allt annat är mig likgiltigt, Marie! Ni beundrar mig för min skönhet, och intet vidare. Hvad tack är jag er skyldig derför? Hvad känner ni om mig i verkligheten? Och hon kastade åter en blick i spegeln. Marie, ni vet att edra ord inte äro sanna; jag känner er — Ni beundrar mig ätfven, återtog ,hon, utan att fästa något afseende vid hans ord, emedan naturen har utrustat mig med godt hufvud. Hvad tack är jag er skyldig derför? Hvad gör ni mera för mig, än för er sjelf, i detta fall?