Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

Å . Nn VR Ännu en gäng hembär jag nu, då kamm: ren ätskiljes, å dess vägnar till herr talmar nen och vice talmannen . vär hjertliga tack sägelse och afskedshelsning under tillönska af lycka och välgäng för framtiden, Diskussionen rörande gifta gqvinnans eganderätt. Andra kammaren. (Forts. från n:r 110.) Hr Hedin: Herr talman! Visserligen är de ett högst bedröfligt beslut, hvartill lagutskotte i denna fråga kommit, men likväl har jag myc ket svårt att ännu i denna stund komma ifrår det första muntrande intrycket af detta utskottets betänkande, ty detsamma har förefallit mig så som den svaga betäckningen för en reträtt, som i sjelfva verket är ingenting annat än en temli gen vild och oordnad flykt. Två saker har jag lärt af detta betänkande. För det första att der från den klassiska forntiden berömda sofistiska skolan ännu i dag ej är utdöd. Den andra lär. domen är den, att racen på senare tider högst betydligt försämrats, ty medan de gamle, äkta och veritabla, sofisterna genom tidernas lopp förvarat ryktet om att de väl förstodo konsten att gifva goda skäl för en dålig sak, så orka de moderna lagutskotts-sofisterna icke högre än att gifva dåliga skäl för en dålig sak, hvilket i sjelfva ver. ket är en lika allmän som lättförvärfvad färdig. het. Det skulle måhända icke utan skäl kunna göras till föremål för en prisfråga, om det är möjligt att uttänka något skäl mot en af den enklaste rättvisa och billighet äskad reform, sämre än eller lika dåligt som det, hvilket på sid. 3 i betänkandet först anföres emot motionärrens förslag. Utskottet erinrar nemligen till en början derom, att vid flera föregående riksdagar likartade framställningar blifvit gjorda, utan att hafva vunnit bifall eller ens något synnerligt understöd inom representationen. Jag skulle här vilja fråga det höglofliga lagutskottet: när har då någonsin i verlden det inträffat, att en sanning endast behöft visa sig för att segra, när har någonsin ett betydligt framsteg gjorts utan efter föregäende stora strider, eller när har det någonsin händt, att en id från början varit någonting annat än en, en enda ropandes röst i öknen? Det må nu vara sannt, att vi i denna fråga redan ega en hel liten litteratur af dåliga lagutskottsbetänkanden; men hvad bevisar det, då ju tjogtals andra lagreformer, till allmän be: låtenhet och fördel segrat, oaktadt utskottet den ena gången efter den andra skrifvit emot dy, och således i sjelfva verket ingenting anv. t gjort än skrifvit omkull sig sjelf. Vore aj Totiontir i ämnet, skulle jag tala art 2 I Eg : 0 gare till och om utskottet, jag skulle boka mig och tacka derför, äro oo oo OM Indirekt, medgifvit att mina ja är, af den beskaffenhet, att de icke kunna Ye ortäggas. Motionären har i ett väl genomfördt resonnemtent framställt fakta och betraktelser af det tänkvärdaste slag. På dessa. åtminstone hvad beträffar dem, som ligga till grund för hans principala förslag, svarar utskottet icke ett enda ord. Af den vid betänkandet fogade reservation finner man, att äfven andra synpunikter af den vigtigaste beskaffenhet blifvit framhållna till utskottets behjertande. men icke heller dessa bemötas af utskottet. Det torde således tillåtas mig att förutsätta, att utskottet icke haft något att emot dessa skäl invända. I stället för att svara, har utskottet, så att säga. petat ihop ungefär en sida om äktenskapets id. ag säger med afsigt: i stället för att svara, ty motionärens förslag handlade ej härom och han bad ej om något svar derpå, utan motionären har talat om äktenskapets i många fall ganska sorgliga verkligheter. Af denna del af utskottets betänkande återstår, efter den kritik föregående talare egnat detsamma, ej mycket att behandla, och jag är glad deröfver, så mycket mer, som ämnet onekligen påkallar ett allvar, som jag, i förhållande till ett betänkande sådant som detta, icke har till min disposition. Jag vänder mig derföre till utskottets bemötande af motionärens subsidiära förslag å sidan 4, der utskottet slutligen i, såsom jag tror, 12 eller 13 rader anslår k en mera praktisk ton. Utskottet yttrar: -Så länge boet under gemensam förvaltning sammanhålles, måste frukterna af ej blott mannens utan äfven hustruns verksamhet tagas i anspråk för dess underhåll och förkofran. Detta skall fungera såsom en invändning mot motionärens förslag att gift qvinna åtminstone må ega att råda öfver sin egen arbetsförtjenst. Nu frågas billigtvis: är det icke just i det gemensamma boets intresse, eller för att i någon mån hindra, att det sköflas och förstöres, som motionären framställt sitt subsidiära förslag? Är det ej i detta intresse, som motionären velat från den så kallade gemensamma eganderätten — detta är dock blott ett missbruk af ord — undantaga någon del, nemligen hustruns arbetsförtjenst, på det att, om mannen förlösar allt öfrigt i boet, något ändock må finnas qvar till familjens underhåll? Utskottet säger vidare: Den enes så väl som den andres arbetsförtjenst måste följaktligen blifva gemensam egendom. Att ställa sådan egendom under hustruns särskilda förvaltning komme icke att låta väl förena sig med mannens förvaltning af hennes enskilda.Nej, det är naturligt; ty det förhåller sig dermed på samma sitt som med alla andra undantag i verlden. nemligen att det är ett undantag från regeln och så till vida ej med denna förenligt-, hvilket emellertid ej hindrar, att det låter väl förena sig med hvad som är rätt, klokt vch nyttigt. Är icke hela samhällets rättsliga organisation full af undantag; och hvarföre? Jo, just i rättens eget intresse. Det som är högsta rätt i flera, i många, i de flesta fall och derföre uppställes såsom allmän rättsgrundsats blir i jr be fall högsta orätt; och det är derföre, som undantag medgifvas. Icke faller reformen för den anmärkningen, att undantag är undantag; det visste vi förut. Vidare yttrar utskottet : Ej heller vore det billigt att genom lag gifva hustrun rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjenst, utan att tillika stadga skyldighet för henne att deraf lemna bidrag till familjens uppehälle.Nå väl, om detta vore obilligt, hvarföre har då ej utskottet, som insett denna obillighet, i stället för att afstyrka motionärens subsidiära förslag, föreslagit ett amendement till detsamma i ändamål att afhjelpa denua brist och sålunda förbättra förslaget? Utskottet skulle dervid kunnat åberopa exemplet af den engelska lagstiftningen af år 1870, som just gjort till lag hvad motionären i sitt subsidiära förslag yrkar. Denna lag säger: att hustru, som eger särskild egendom (separate property), är kommunen ansvarig för mannens underhåll, om han är destitute, d. v. s. — förmodar jag — hvad vi mena med oförmögen att sjelf sig försörja, samt vidare att hustrun är ansvarig inför kommunen för barnens underhåll. I stället för att tala om obilligheten såsom ett afgörande skäl emot förslaget, skulle det, så synes det mig, varit bättre af det lagkloka lagutskottet att dertill foga detta amendement. För öfrigt, heter det slutligen i betänkandet, blefve det mången gång svårt, om icke alldeles omöjligt. att bestämma hvad eller huru mycket af sin arbetsförtjenst hon borde lemna i bidrag till familjens uppehälle ; och utan tvifvel skulle tvister makar emellan. häraf blifva en följd.Detta skulle blifva svårt, säger utskottet. Finnas då ej enligt utskottets erfarenhet och kännedom andra lagar, hvilkas generella bestämmelsers tillämpning å de särskilda, aldrig far förhand fullt beräkneliga fallen ofta är kinkig? Men vill man derföre undvara dessa lagar, eller har det fallit någon in att för lagstiftandets svårigheters skull nöja sig med ett rättslöshetstillstånd? Utskottet befarar att tvister skola uppstå makarne emellan, men utskottet är skyldigt svaret på den frågan: hvilket är det värsta, tvister som lösas enligt lagens föreskrif ter af lagens skipare, eller tvister, som afgöras med absolut makt af den ena parten? För öfrigt, som utskottet ju ganska väl vet, tvisterna emellan makar de finnas ju redan; och förslaget afser att åtminstone i någon mån begränsa de olyckliga verkningarne af oeniga äktenskap. För öfrigt vill jag fråga: har ej någonsin den tanke fallit utskottet in, att från det ögonblick, den gifta qvinnan har åtminstone någon af lagen hägnad eganderätt, mannen skall justera den häfdvunna föreställningen om sin herrskaremakt och efter denna justering rätta sitt handlingssätt? Den före detta absolute monarken, som fått dela med sig af makten åt en folkrepresentation, betraktar icke och behandlar icke sitt folk på samma sätt som förut, helt enkelt derför, att det ej längre går för sig. Före detta slafegaren, efter en slafemancipation, ser med andra ögon och be ter sig på annat sätt mot sina fria tjenare; och hvarföre gör han det? Jo, af samma skäl, derföre att den gamla metoden icke längre duger. På damma sätt mad don man mat hwtllson hi