Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

Hon teg. Hon betraktade sin egen bild i spegeln och trots sin brinnande kärlek kunde Stangrave ej qväfva en känsla af vrede, ja, snart sagdt missaktning öfver hennes fåfänga. Men var det väl fåfänga som detta ansigte uttryckte? Nej, det var fruktan, fasa, nästan vämjelse, under det hon från sidan stelt blickade i spegeln och förgäfves tycktes kämpa för att vända sina ögon derifrån, liksom hade en förfärlig syn hållit henne fången. Hvad är det? Marie, tala! Men hon svarade icke. På hans sista fråga hade hon icke mod att svara; hon saknade bokstafligen mod att säga Stangrave att i hennes ådror funnos åtminstone några droppar slafblod. Instinktmessigt hade hon sett åt spegeln — ty skulle ej han, i fall han hade ögon, sjelf upptäcka hennes hem lighet? Funnos ickeihennes ansigte några drag af denna skymfliga härkomst? Och medan hon så fixerade sin spegelbild, var det en lek af hennes upphettade fantasi, eller fingo ej hennes ögonlock den för negern egendomliga, sluttande ställningen, blefvo ej näsborrarne tvära och uppdragna, svällde ej läpparna, ja, sköt ej hela käken fram? Det var mera än en inbillningskraftens lek, ty Stangrave såg det lika väl som hon sjelf. Skådespelerskans mäktiga fantasi, rufvande på den afrikansk a typen, med en styrka lika stor som hennes fruktan för att se den hos henne sjelf, hade för ögonblicket förvridit hennes anletsdrag till just den form, som hon afskydde. Stangrave såg detsamma och ryste tillbaka. Efter ännu en half minut syntes, åtminstone för Maries ögon, denna spegelbild upplösas och försvinna och i dess ställe visade sig för henne en gammal negress, med