Aftonbladet – 24 maj 1873, sida 3

om hans skor behöfva knäppas och det gör ondt i hans fingrar. Han är så hjelplös som ett nyfödt barn och vill sjelf aldrig göra något gagn, inte så mycket, som att hänga upp en tafla, eller flytta en stol — och snäser henne, om han ser henne göra nytta, för det hon ej i stället sitter och hör på hans verser och toxerier. Ibland kan en half dag gå om, utan att han talar henne till, det odjuret! Men älskar han då inte sina barn? Om han älskar dem? Ja, på sitt vis; det är väl ingenting att tacka för; såna små englar som de äro! Nog kan han leka med dem, då de äro snälla; nog kan han berätta en hop konstiga historier för dem om troll och annat otyg — jag kan just undra hvad det gagnar till — men så skic: kas de ur rummet, bara de vilja leka, för han tycker att hans hufvud vill brista sönder, förstås! Och hans nerver äro, Gud bevars, så ömtäliga. Jag ville önska att han hade hennes — eller mina med, om så vore, han skulle då få känna hvad nerver vill säga. Vi stackars, båda klena fruntimmer, som han behandlar just såsom vi vore ett par slafvinnor eller åtminstone skulle behandla oss så, ifall jag inte ibland tog bladet från mannen och sade honom sanningen rent ut. Och det ämnar jag äf ven göra, doktor Thurnall, om han också skulle döda mig derför. Dricker han? frågade Tom tvärt. Han! svarade Clara med en ton liksom äfven en manlig last skulle höjt honom litet i hennes ögon. Han är inte nog karl dertill, tror jag, sade hon; han lefver af sina vattsoppor, sitt kaffe och sitt tevatten. Hur skall han också kunna ha någon aptit, som jemt sitter dubbel öfver skrifbordet? Om han ändå ville taga sig en ordentlig pro: