Aftonbladet – 24 maj 1873, sida 3

Derpå blef han mäkta vältalig angående den gamla landtadeln i allmänhet och utgöt alla sina vredenes skålar öfver den der fördömde parvenyen, lord Minchampstead, som behagat lägga sig till hvad som i sekler tillhört ett ädelt blod. — Tänk blott, sir, på detta Petremochyn och Cancarrows jagtmarker! Borde vara mitt alltsammans, om hvar man fick hvad som honom med rätta tillkommer!s Nu följde en historia. som var både lång och oredig, ty vid detta laget hade mr Trebooze druckit alltför mycket vin och allt som detta blef honom sjelf tydligt, blef han allt ifrigare att Tom också skulle dricka för mycket. Af hela berättelsen kunde Tom emellertid reda så mycket, som att Treboozes far hade intecknat godset Petremochyn utöfver dess värde, hvarigenom lord Minchampstead blifvit egare deraf medan ungefär samtidigt en lika respektabel onkel. eller kusin hade dött, hvilken tjugu år förut mot en lifränta till samme mäktige lord hade öfverlåtit arfsrätten till godset Cancarrow. Och detta är sättet, sir. hvarigenom landet blir uppätet af krämare, skoflickare och penningkarlar, hvilka allesammans äro den rena aristokratiens blodsugare! Viutelemna de eder och svordomar, hvarmed mr Trebooze frikostigt pepprade sin konversation, öfverlåtande åt läsaren sjelf att efter behag tillsätta dessa talekonstens prydnader. Naturligtvis sympatiserade Tom lifligt med sin värds åsigter och sade honom icke, som han borde hafva gjort det, sin öfvertygelse att ju förr dessa små, ruinerade fideikommisser blefvo upplösta, antingen genom en parlamentsakt, eller genom deras egares sjelfmördande dårskaper, desto bättre för samhällena i allmänhet och kanske för dem