Aftonbladet – 24 maj 1873, sida 3

ges obscure vice srådförande, om hvilken — ej ens nu stadsfullmäktige in corporo man har sig bekant några data vara åväga bragta i det allmänna bästas synnerliga in tresse, eller öfverskrida det trivialas em råde; att talet man och man emellar i detta ämne, utan den ringaste tumul tuariska anstrykning, derest det ansvars fritt kunnat anmärkas i magistratens pro tokoll, skulle, protokollsfördt, otvifvelak. tigt ställt magistraten inom löjets område vid sidan af stadsfullmäktiges viee ordfö rande; att om icke till gagn kunde likväl icke skada följa deraf att förhållandet blefve konungens befallningshafvande kunnigt; att srätteligen förstådt innefattar återkallandet (uemligen af borgmästarens rapport), hvarpå konungens befallningshafvande grundat straffdomen, ett icke så ringa ädelmod i det att, när ett rykte senare ville göra troligt, att Krämlindes benådande skett på underdånigt förslag af länets höfding, magistratens ordförande, för ögonblicket icke uppfattande omöjligheten att br landshöfdingen kunnat uraktläta förskaffa sig tillförlitliga underrättelser om det förordade subjektets qvaliikatiomer, hellre ville underkasta sig ett tvetydigt, dock konungens befallningshafvande ensam förbehållet bedömande, än se det för hr landshöfdingen nedslående i ett fiasko inför den allmänhet, som icke är i saknad af reflektionsförmåga. Derefter kritiserar borgmästaren mycket strängt vice ordförandens hos stadsfullmäklige verksamhet, hvarpå den förre grundar sitt uttalande, att den somi underdånighet förordat Hans Jacob Krumlinde till utmärkelse med K. M:ts Wasaorden för förtjenster i stadens angelägenheter gjort sig skyllig till missbruk af det nådiga förtroende, varmed förordet blifvit besvaradt. Likvisst skyndar borgmästaren tillägga: ;för ordensinstitutionens ändamål hyser magistratens ordförande så stor vördnad, att om en nådebevisning, sådan som den stadsullmäktiges ordförande tillfallne kommit på hans lott under de sexton sist förflutna åren, han, inseende sin ovärdighet, skulle i und, indanbedit sig densamma, fastän —, och så anför hr borgmästaren utan tvifvel fullt sanningsenligf, men mindre blygsamt hvad an Ästadkommit i och för det samhälle, vars legislative styresman han varit sedan 1846, Den nu omnämnda skrifvelsen lärer icke conungens befallningshafvande vidare påak. at, hvaremot hr Krumlinde, som af skrifrelsen förskaffat sig en afskrift, hvilken han ill justitieombudsmannen insändt egentligen ör att fästa uppmärksamheten på de emvetsfel af allvarsam beskaffenhet, till hvilka orgmästaren Glimstedt gjort sig skyldig; nen då hr K. uttryckligen förklarat att hans fsigt ingalunda var att af borgmästaren slimstedt söka upprättelse, har justitieommdsmannen afskrifvit målet, och således jar endast det vunnits att allmänheten fått .unskap om huru en Wasaorden, som förrrat sig till Engelholm, der verkat.