Aftonbladet – 19 maj 1873, sida 3

dessa honorarier, men det var — sit venia verbo! — futtigt att bjuda honom 500 rår, och det är förvånande att han sedermera jemnt blifvit förbigången, så vida ej hans lefnadsomständigheter upphört att vara poetiska. Hr Hallbäck deremot blir icke förbigången. Han måtte vara i besittning af nägon hemlig slagruta att anslå hrr akademikers sympatier, hvilken den andre antydde författaren icke eger. Att år Eneroths stora. och obestridliga förtjenster i mänga stycken erhållit ett erkännande gläder oss uppriktigt, äfven .om vi nödgas erkänna att hans vittra anlag till följd af en utaf omständigheterna förändrad lifsriktning icke kommit att bära den frukt som man kunnat hoppas. E. Bäckström synes oss vara den ende, till den senare af de båda ofta nämnda kategorierna hörande, af de i år ihågkomne, om hvars kompetens ingen tvist kan uppstå. Hade ej akademien haft några lika för: tjente att ställa vid hans sida, hade det kanske ej varit ur vägen att öka understödet för denna lofvande och ganska produktive unge vitterlekare. Sist på listan stär läroverksadjunkten dr C. J. Blombergs namn, äfven det förmodligen förat föga kändt af den svenska allmänheten. Detta hindrar ej att hr B. är en förtjent man, ej blott såsom språkforskare, utan ock såsom en god öfversättare, Det är honom vi hafva att tacka för att bolländaren van Lenneps förträifliga roman Klaasje Zevensters lefnadsöden blifvit införlifvad med vär litteratur. Ehuru svenska akademien visserligen förut gifvit dy: lika understöd åt språkforskare, på den grund att vården om svenska språkets renhet hör till akademiens förnämsta ändamål, torde denna grund befinnas de flesta för svag. Här är nemligen ej fråga om akademiens ända: mål, utan om det, för hvilket riksdagen gifvit dessa anslag. Mäste vi derför underkänna hr B:s befogenhet att komma i åtnjurande af dylikt understöd i egenskap af spräkforskare, nödgas vi erkänna att viäro tveksamma huruvida hans förtjenster såsom prosaöfversättare förmå att skänka honom sådan. Jemförd med t. ex. hr Hallbäcks, står hon dock höjd öfver allt tvifvel. Strängt taget anse vi således endast en af de med 500 rår uppmuntrade författarne varaderaf fullt förtjent, dervid dock inrymmande det största erkännande ät de öfriges gagnande och aktningsvärda verksamhet utom diktvingens fält. Vi äro dock mycket böjde att medgifva att Svenska akademien i den henne anförtrodda fördelningen af i fråga varande anslag fått ett uppdrag, som ej blott är grannlaga, utan ock ytterst svårt, helstien så poetiskt fattig tid som vår. Det oak adt våga vi tro att akademien, om hon ej iflades så ifrigt att få anslaget att räcka till åt många, skulle kunna finna äfven yngre vitterhetsidkare förtjente af uppmuntran. För att ej synas tilldöma oss en förmåga i detta fall, den vi skulle frånkänna akademien, vilja vi endast nämna tvenne af aenne sjelf förut ihågkomne författare: P. A. Gödecke och OC. D. af Wirs6n. Den förre har visat verkligt framstående anlag för itterär produktion, såväl på det dramatiska, som i synnerbet på det novellistiska fältet, ch nu senast i sina reseanteckningar från Norge ådagalagt, att den objektivt naiva berättelsen ännu ej är en utdöd konst. Den seare har under sista året betydligt stärkt in kompetens att komma i åtanke vid förlelningen af detta anslag genom sin verkligt rackra sång öfver Jarl XV vid Upsala stulenters minnesfest öfver densamme,