Aftonbladet – 19 maj 1873, sida 3

skareg att lugna, sågon ung konstnär att skaffa framgång eller en landsflyktig att dölja, en slösare att hjelpa ur ex förlägenhet, Liksom till David, då han var på bergen, församlade sig äfven till henne allehanda menniskor som i nöd, i gäld och bedröfvadt hjerta voro. De mest olikartade perspner ssängdes om hvarandra vid hennes dörr; Sleganta damer med hjertat tomt på lycka, fatuiga hetsar med fickan tom på mynt; för Jalla hade bon ett vänligt leende, ett uppmäntrande ord, ett råd, en af klokhet och ver aerforetiner, Och då hor öuigen blef ensam, smög hon 81: till gin Claude, pmekande som eu liten dufya, Och log t alla och öfver alla förtroenden hon Tact: Den enda lön hon begärde för den hjelp hon sat var tillåtelse att få skratta åt menskligheten, och fick hon detta, var hon lika nitisk, intresserad och välvillig eom sjelfva sankt Elisabeth. Jag har inga egna barn, sade hon; derför räknar jag alla som ming barn, — Claude deribland; jag leker, med dem, skrattar åt dem, berömmer dem då de äro snälla, bannar dem då de äro stygga, alldeles som jag skulle göra, om jag hade dem i min barnkammare Sabina Mellot var således allas förtrogna, och ehuru hvar och en tycktes vara på punkten att bemöta den sköna frun med en viss, närgången förtrolighet, så skedde det aldrig, dels derför att de voro ihenues våld, dels äfven emedan Sabina, lik en Österlandets sultaninna bar en dolk, den hon kunde bruka, eburu blott till sjelfförsvar, Om sår ledes stört folk eller småfolk, — som lika bra, äfven de, kunna taga sig höga miner, — oartigt npptogo att kon sade dem sanningen, så blef följden att kon talade ännu mera rent ut oeh derpå leende vände sig till någon annan ej olik em litga fösk