Aftonbladet – 19 maj 1873, sida 3

andamäisenligheten ar den senare. Denna frågas afgörande kräfver först er undersökning om det egentliga ändamåle I med detta anslag. Uttrycket vittre förfat tare af utmärkt förtjenst torde vara tem ligen begripligt, ehuru svenska akademiens Jeget organ i försvaret af sin principal en -Igång gick så långt att vilja bortförklara ;)den i vårt språk begränsade betydelsen a! Jordet vitter genom att hänvisa till betydel. sen af det gamla vitr (vis, klok, kunnig), i I hvilket fall naturligtvis vittre författare -I skulle blifva liktydigt med goda, kunskapsrika författare i allmänhet. Vihoppas dock Jatt akademien öfvergifvit. denna tolkning, åt hvilken riksdagens förhandlingar i ämvet icke gifva det ringaste stöd. Större tvist underkastad kan deremot meningen Jvara med orden yngre, mindre bemedlade I personer med, framstående anlag för literär verksamhet, Menas härmed anlag för hvilken författareverksamhet som helst, t. ex. anlag för att skrifva läroböcker, kritiker, naturalhistoriska, statistiska arbeten el. d., .leller menas ej här alldeles bestämdt anlag Iför sjelfständigt diktande verksamhet? Diskusgionerna i ämnet inom riksstånden vid 1862—63 ärs riksdag bejaka otvifvelaktigt den senare frågan; och, då riksdagen väl sjelf har rätt att bestämma ändamålet med ett af honom beviljadt anslag, anse vi det vara den myndighets pligt, som fått dess T fördelning sig anförtrodd, att ställa sig hans mening till efterrättelse, äfven om den sam: ma vid redaktionen af riksdagsbeslutet skulle blifvit mindra klart. uttryckt. Det låter visserligen säga sig att, då riksdagen år efter år utan vidare uppfört denna anslagstitel bland statsutgifterna och dess revisorer ej heller gjort några anmärkningar mot medlens användning, det ju ser ut som om akademien till den förrez fulla belåtenhet utöfvat sitt uppdrag, hvadan hvarje anmärkning från annat håll vore obehörig. Vid närmare eftersinnande torde likväl visa sig att ea dylik sjuisats är något för lättvindigt gjord. Dä riksdagen anser understödet af äldre utmärkta och uppmuntringar af yngre lofvande vitterhetsidkare för ett vigtigt och värdigt statsändamål, är det mycket naturligt att han låter det dertill en gång gifoa anslaget qvarstå, om ock dess användning i några eller till och med flere enskilda fall funnits mindre tillfredsställande. Utan tvifvel är det en fullt riktig takt känsla, som afhållit såväl riksdagen som dess revisorer från att inlåta sig på ett bedömande af fördelnivgen af det ifrågavarande anslaget, hvilket lätt kunde föra in på en för riksförsamlingen eller en dess delegation högst förhbatlig personalkritik. Deremot kunde riksdagen visserligen utan att gå grannlagenheten för nära uttala sitt klander öfver de principer, som akademien vid understödens utdelande synes följa, och genom tydligare föreskrifter begränsa hennes verksamhet i detta afseende — åtgärder som vi verkligen förvåna oss öfver att de icke längt före detta kommit i fråga. Och troligt är knappt att Svenska akademien gör någon ändring i sin, enligt vår mening bestämdt oriktiga uppfattning af sitt uppdrag härutinnan, om ej några mått och steg i denna syftning vidtagas. Men derför att dylika uteblifvit kunna vi icke medgifva någon skyldighet för pressen att äfven blunda för det oriktiga i akademiens sätt att gå till väga uti detta afseende. De äldre och yngre vitterhetsidkare, som i år af akademien bekommit understöd äro C. A. Kullberg, E. Sehlstedt, V. Öhman, J. Nybom, H. Forssell, H. Hallbäck, O. Enerotb, E. Bäckström och C. J. Blomberg, Af dessa har den förstnämnde bekommit 1500. de två dernäst i ordningen 700, J. Nybem 600 och de öfriga 500 rdr hvardera. En tillfredsställelse erfar man åtminstone vid blicken på denna lista, nemligen att en af de vittre författarne, akademiens ledamot hr Kullberg, erhållit ett honorarium, som bör vara tillräckligt att låta honom, fri för allt för tryckande näringsomsorger, egna sig åt sånggudinnornas tjenst. Att hrr Sehlstedt, Öhman och Nybom fått beloppen af sina förut åtnjutna understöd något litet förhöjda är äfven glädjande, och skulle vi för vår del ej haft något emot att de jemnats till ett fullt tusental. Hvad slutligen vidkommer femhundrariksdalers-gratifikationerna, anse vi dem visserligen bra otillräckliga för att för de unga personerna med de framstående anlagen betioga möjligheten att mera uteslutande egna sig ät idkande af vitterhet. Dettaantaga vi dock att Svenska akademien, såsom svenska vitterhetens erkände representant, förstår bättre än vi och att således 500 rdr rmt förslå att i någon män jemna den unge skaldens i början så ofta törnbevuxna bana. Men hvilka äro då dessa unga skaldeämnen? Först möter oss H. Forssells namn, en ung man, söm på många områden visat sig vara mycket mera än ett framstående anlag för litterär verksamhet. Men om han, hvilket vi icke känna, verkligen producerat något, som kan räknas till den sköna litteraturen, måtte detta vara någon biprodukt af hans öfriga mångsidiga verksamhet, hvars många redbara förtjenster vi äro långt ifrån att underkännå. Att akademien äfven i år tilllagt denne unge och mycket använde vetenskapsman ett understöd kan möjligen hafva sitt skäl i en vacker sträfvan att löna opdt med godt, då hr F. för ej så länge sedan temligen illa tilltygat henne med anledning af en prisutdelning ät evt underhaltigt skaldestycke. Denna akademiens ridderlighet, hvilken för öfrigt troligtvis ingen betviflat, kunde dock hafva haft andra för föremålet mera smickrande utvägar att visa sig, så som t. ex. i ett Carl Johans pris, utan att en på andra owråden förtjenstfull person behöft inflyttas på ett, der hans befogenhet är, minst sagdt, omtvisiad. Docenten H. Hallbäcks namn torde för den stora allmänheten vara kändt egentligen genom de årliga listorna på Svenska akademiens, eller snarare cvenska statsverkets, poetiska gratialister, Obemärktheten utgör dock visserligen intet hinder för tillvaron af utmärkta anlag, och i Lund är dessutom hr H. känd såsom snart sagdt den sjelfskrifne sängaren vid alla akademiska fester. Huruvida åter de nämnda aniagen. konstateras genom hans poetiska produkter! torde vara en annan fråga. hvilken akademien sjelf tyckes hafva indirekt besvarat, då hon, som dock ej alltid är så npogräknad vid sina prisutdelningar, blott med mention utmärkt hans största till henne insända dikt, Och aldrig kunna väl hans ord till kantaten vid sorgfesten öfver konung Carl XV hafva ansetts öka hans poetiska kompetens? Mer hr EH. är äfven författare på det estetiskt kritiska området och har i detta afseende nyligen atgifvit ett arbete om Holberg. Oafsedt de rätt omtvistade värdet af det samma, måste v; skeom vår menipg uttrycka att dessa statsverkets wnderstöd afse lika litet kritiska, som historiska eller filologiska författare. De äro gifna åt de utmärkta talangerna eller lofvande anlagen på diktenslt område, hvarvid vi dock för ingen del under-1 känna prosadiktens berättigande att kommal: i åtanka. Det var derför alldeleg i sin ordj ning när den utmärkte författaren af Den siste arhenaren kom i åtnjutande af ett ar BA boendes AR RATE Lr FRRESAg AE Tender tes SME BES ER Re Ik