Aftonbladet – 15 maj 1873, sida 3

beskedlig och hygglig; jag lofvar sannerlj gen att vara det. Jag skall ej en gång tala henne till. Låt mig blott få sitta och se. — och — och — jag trodde att ni så bra förstod alit sådant och att ni kunde känna medlidande med gen stackars förälskad tok. Sabina, som ocksä verkligen. gjorde sig en ära af att förstå kärlekens qval, ja, som hade reducerat dem till en vetenskap, hvari hon kostnadsfritt hö!l föredrag för Sina unga vänner, både herrar och damer, emottog honom medlidsamt i sin lilla behagliga salong, der alla gerna gingoip, men hvarifrån ingen hade brådtom att gå ut igen. Claude Mellots hus var ordnadt med trotsigt motstånd till alla konventionella reglor. Någon matsal eller särskild salong fanng ej att se. Ett stort rum åt gatan var hans studio; der plägade han och Sabina så väl intaga sina möltider som måla och arbeta; men derifrån kom man in i ett mindre rum med vägga fulla af konstens mästerverk, ER ; Blicken kunde icke flytta sig till någon ny punkt, utan att stanna vid en ny skönhet. Hvart man sög — på tafla eller staty, på porträtt sller landskap, hvilade ögat med förtjusning och at allt hade man nägot awvt lära. Längst bort i rummet hade ett glashus blifvit utbygdt till den nämnda gräsplanen — ett litet orangeri, fullt af friska, ständigt grönskande tropiska växter och blommor. Från taket hängde lysande orchid6er; klängväxter dolde fönsterposter och paneler; man kunde knappt säga hvar rummet slutade och vinterträdgården tog sin början och vid rommets midt inbjöd en otto man til hvila, Hela denna anordning kostade Claude vackra pengar, men han hade sina ursäkter att anföra; — ige som en gäng bar sett tropikländerna, hur skulle