Aftonbladet – 14 maj 1873, sida 2

nådiga. Jag är färdig att gå ed på att jag inte lemnat ut hundra droppar eller sjelf smakat en enda. Jag förmodar att det är katten som gjort det. Kattorna här vid vestkusten ha sina besynnerliga infall. Jag har hört henne komma tassande nedför wrap pan och gå in på apoteket ett par gånger. sedan jag redan gått till hvila. Jag satte dörren på glänt helt litet och såg huru hon kom upp igen, men om hon höll någon flaska mellan tassarna... Q, sir! sade mrs Heale och började gråta. Jag, som haft en så svår tandvärk hela denna tiden och gominte kunnat stillats af något annat än ett par droppar laudanum. Och vid min ålder, att göra spe af ett äldre fruntimmers bräckligheter, det får jag säga är en grymhet och en förolämpning, som jag inte hade väntat mig! Torka bort edra tårar, min bästa fru, sade Tom på sitt mest förbindliga sätt. Lita på att jag alltid skall uppföra mig med grannlagenhet. Vore detta inte min afsigt. skulle det varit ganska lätt för mig, med de mäktiga vänner jag har i London — det säger jag utan skryt — att etablera mig här som läkare: till skada för er goda man. i stället för att hjelpa honom i hans arbete på ålderdomen. Men en sak är litet förarglig, min bästa fru: huru skall jag få landa numflaskan fylld igen, utan att doktorn — ni förstår ? : Den eländiga qvinnan skyndade upp i sitt rum, hemtade der ur sin egen kassa en halt govereign, som hon med darrande hand lade på disken och gick derpå sin väg. Seså — vingskjuten, men lefver ändock! Ni kommer att prata, ni kommer att ljuga, min goda fru. Tro aldrig en laudanumdrinkare! Ni skall med inbillningens ögon se mig hegå alla de sju dödssynderna och