Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 3

af honom: den ena, den blinda beundran som studerar honom på sin kammare och anser hvarje återgifvande af honom på scenen för torftigt i jemförelse med sin egen sublimerade uppfattning; den andra, som förefinnes hos ganska många bildade, innebärande en nedsättning af Sh. till följd af förkärleken för vissa moderna författare, som mera tillfredsställa deras behof af sen sationer. Ingendera af desse ställer Sh. på hans rätta plats. Den som deremot har förtjensten af att Sh. finnes på tiljan, det är kritiken. Liksom konstkritiken genom att t. ex. ställa samlingarna i ett museum i sin rätta ordning gör konstverken njutbara för den stora allmänheten, så har kritiken till uppgift att för sin tid göra Sh. njutbar och lefvande. En annan fråga kan vara om den härvid bör taga den tyska kritiken till mönster. Det är säkert att, liksom ett ytligt studium af Sh. kan alstra missförstånd, till och med ovilja, så skall ett diupare studiom alstra en djup, en gränslös vördnad. Hagberg är härpå ett exempel, som öfverallt i de små noterna till sin öfversättning yttrar sig med den största kärlek om skalden och försva: rar honom mot de beskylningar, som från olika håll gjorts mot honom. Denna beundran kan dock gå för långt, så att man hos Sh. vill finna något, som ej behöfver finnas der. När man hos Dante förnämligast beundrar hans ädla framställning af den iskol astiska filosofien eller hos Michel Angelo hans uppfattning af bibliska historien, nedvätter man konstverket till ett blott medel, och på samma sätt, då man hos Sh. förnämligast framhåller förträffligheten af hans historiska eller kulturhistoriska bilder. Det historiska är hos Sh. blott ornament, det första och vigtigaste är det poetiska. Att uppfatta den dramatiske skalden är härvid kritikens enda mål, och hon har i detta afseende förträffliga förebilder i Lessing, Herder, Göthe och Tieck. Sh:s plats är på tiljan, och just der kan ingen modern författare mäta sig med honom. Det är för den skull kritikens uppgift att göra honom lämplig för scenen. Hon måste härvid gå till väga med en viss varsamhet, ty han är ej mera i sin helhet njutbar. Kritiken har derför, så att säga, att öfversätta Sh. från sin tid till vår, från sin scens resurser till vår scen. I detta fall är det enda möjliga att aflägsna det för vår tid mindre njutbara, såsom man går till väga i fråga om stora äldre musikverk. Det sätt deremot, hvarpå man i England efter en viss tids rådande smak och skädeplatsens fordringar omarbetade Sh., förtjenar ingen efterföljd, och hvarest försök i den riktningen göras, aer har kritiken att inlägga sin protest. I jemförelse dermed är vida att föredraga den beundran, som i Tyskland visserligen gått till öfverdrifter, men dock ger skalden i hela hans rikedom. Sjelfva England blickar också med afunå och en viss beundran öfver till kontinenten och dess Shakespeareskritik. Kan kritiken rädda Sh. i sin helhet, så mycket bättre. Kan den det ej, måste det poetiska, det aristiska, det ästetiska blifva hufvudsaken, ch det är derför derpå, som föreläsaren i in kommande framställning sade sig komma tt främst rikta sin uppmärksamhet.