Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 3

(Lilla Magnus (fortfarande uppblåst) stic ker hufvudet upp i Aftonbladet): Vov! vov! vov! (Spricker.) (Stor tablå: Ödet rosslar i dödsrycknin gar i fonden.) Fictor. (Slår nattrocker kring sig.) Han sjelf är död! Nu mot det Skönas verld: (Ridån går ned.) 5:te akten. Det Skönas verld ligger i själtåget öfver sin mästares lik. Det äterstår icke mera af Don Didriks litterära heder än at Neros gyllene hus. Akten börjar melodramatiskt; under melodien Ach, du lieber Anugustin! börjar Don Didriks ande att uppstiga ur kroppshyddan. Utan att se den,inkommer Fictor. Stridens hetta har gjort honom grön och blå i ansigtet samt uppsvälld af etter och galla. Fictor. Jag har öfvertygat verlden att jag hade rätt — rätt — rätt! (sakta) ehuru mitt samvete säger mig att det är svart lögn — lögn — lögn! Men ich habe gewesen mycket qvick! Jag hade alla skrattarne på min sida! Bara jag nu icke dör af gallsjuka! O, jag, som dock en gång svurit sanvingens heliga fana! Jag har så ondt i magen! Bara jag inte dör af gallsjuka midt i segern! Öfveransträngningar vid riksdadagarne ha nedsatt mina krafter, redan förut försvagade genom omåttligt njutande af Brockhaus konversationslexikon, O ve — jag är ju grön i synen! Jag spricker! (Han spricker. Utaf hans kroppshydda stiger en ren och vänlig ande, kallad Victor Rydberg, utaf Don Didrikg en lika vänlig, kallad CL. Dietrichson. Don Didrik (till Victor): Vän, som en gång jag har älskat I vår ljusa ungdoms dag, Du, som hvilat vid mitt hjerta, Så jag hört ditt hjertas slag! Vän, om hvem jag vet och känner, Att du älskar högt det sanna,